Mr Carlton vände sig hastigt om mot åhörarne i andra delen af rummet. IIvom kallade på mig? Under de sista minuterna hade det talats ifrigt i hopen, och mr Carltons namn hade uttalats i förbindelse med andra, men ingen ville erkänna sig ha kallat på honom. — Jag ber om ursägt, min herre, sade han, i det han åter vinde sig om för att vittna. Jag tyckte verkligen att någon kallade på mig, att någon sålunda gjorde sig skyldig till missaktning för lagen. Ni frågade mig om jag rörde flaskan, innan jag gick, efter att ha åter lemnat den till mrs Pepperfly. Jag hvarken rörde den eller visste hvar den stod. — Om förhöret afbrytes af åhörarne, skall jag befalla att de visas ut ur salen, sade domaren, vändande sig mot det håll, hvarifrån sorlet hörts. De, som vilja tala, kunna gå ut. Domaren tog en öfverblick af sina anteckningar; man kunde mirka att förhöret med mr Carlton led mot sitt slut. — Innan ni aflägsnar er, måste jag göra er ännu en fråga, sade han, i det han såg upp. Gissar ni något rörande denna hemlighet? — har ni någon misstanka rörande det sätt, hvarpå giftet blandats i drycken? Mr Carlton teg. Öfverlade han med sig sjelf om han skulle tala om det ansigte, han sett på trappan blott en timma före den unga fruns död — det besynnerliga, hemska ansigtet, hvarpå månen sken? Säkert är, att det au