sigtet sväfvat för mr Carltons tankar både då och sedermera mer än angenämt var. Tvekade han huruvida han borde tala om det nu såsom något, hvilket olofligt inkommit i huset och som kunde stå i något sammanhang med hemligheten? ller lät han afskräcka sig af det åtlöje, som skulle drabba honom, om han erkände sig ha hyst en vidskeplig fruktan? — Ni svarar icke, sade domaren under rättens djupa tystnad. Mr Carlton drog djupt efter andan. Hans tankar vandrade at ett annat håll, som ej stod i något sammanhang med ansigtet. — Jag kan icke säga att jag misstänker någon, sade han slutligen. Och jag kan icke tänka mig möjligheten af att giftet blandats i drycken vid något annat tillfälle än vid tillredningen, emedan den luktade af det, då den kom till mrs Cranes rum. Nu följde en ny tystnad, som bröts af domaren. — Nåväl; detta är, som jag tror, allt hvad jag haft att fråga er. Och jag är säker på att juryn är er tacksam för den beredvillighet och öppenhet, hvarmed ni aflagt ert vittnesmål. Mr Carlton bugade sig för domaren och ämnade afigsna sig, men domarens skrifvare, som tycktes ha framför sig vissa memoranda, som han då och då rådfrågade, hviskade nägot i domarens öra. (Forts.)