Göteborgsposten – 29 juli 1864, sida 1

— Ja, så snart jag tog det i handen. Innan jag dragit ur korken, kände jag den starka lukten. Jag trodde det var mandelolja, men jag insåg snart att det var blåsyra. — Luktade det blåsyra? — Myckot starkt. Sköterskan sade att hon icke märkte det — något, som jag hade svårt för att tro. Jag undrade så att mr Grey blandat blåsyra i det, särdeles som det skulle vara en kalmerande dryck, men det tillkom mig icke att ogilla hans föreskrifter, och jag lemnade flaskan tillbaka till sköterskan. — Ni misstänkte då icke, att der var tillräckligt gift för att hon skulle dö deraf? Mr Carlton stirrade och smålog bittert. — Frågan är öfverflödig, sir. Hade jag misstänkt det, skulle jag väl lagat att hon ej kommit att dricka det. Stundom måste små qvantiter blåsyra gilvas åt sjuka, och jag kunde ej veta hvilka symptomer, som visat sig hos patienten den dagen. När jag nagra minuter, innan jag gick, åter kom in i mrs Cranes sängkammare, kunde jag ej låta bli att tänka på lukten. Det föll mig in, att möjligen ett misstag blifvit begånget vid tillredandet af drycken; vi veta alla, att sådana inträffat den ena gången efter den andra, isynnerhet när oerfarna elever fått blanda medikamenterna. Något inom mig dref mig att bedja mrs Crane att ej taga in drycken, och jag gjorde det Jag — — Sade ni henne, att ni fruktade, att det var gift i den?