Göteborgsposten – 28 juli 1864, sida 2

— IIarför kunde ni inte det? Mrs Pepperfly skulle gerna velat slippa att svara på denna fråga. Hon vaggade sig först på det ena benet och sedan på det andra, satte sina galoscher på golfvet och tog dem sedan upp och skakade sin paraply, så att regnvattnet stänkte i alla de kringståendes ansigten. — Nåh, sade domaren skarpt, ni är här för att säga sanningen. Om medikamentet luktade så starkt, hvarför kunde ni ej då märka det? då för tillfället inte lukta något och det sa jag honom också. : — Jag hade smakat en liten droppa bränvin, sir, svarade mrs Pepperfly med låg röst. Bara en liten tår för att skölja ner sillen! sa mrs Gould till mig, när vi ätit qvällsvard; det är nödvändigt för er helsa. Och som jag vet att min mage är svag, mitt herrskap, och tål ingenting, så lät jag öfvertala mig och tog en tår, men den kunde inte fått rum i ett fingerborr. — Nej, det tror jag nog, sade domaren, under det att man småskrattade rundtomkring. Mrs Pepperfly fortfor: — Jag mente, att den inte kunde ha fyllt en fingerborr, mitt herrskap, jaha, det gjorde jag, för det är rena sanningen. Det är inte underligt, att jag är förvirrad, när jag står så här framför er alla. Just när jag höll på att svälja den lilla tåren ringde dörrklockan, så att jag hade bränvinet i munnen, när jag bar medikamentet upp för trappan, och derför kunde jag inte lukta något annat.