Göteborgsposten – 26 juli 1864, sida 2

De samtalande måste sprida sig åt höger och venster. Sam Heath, som satt i all sin ståt på kuskbocken, körde fort ut ur gården för att ersätta hvad som försummats, och hade framför sig fyra vackra hästar och bakom sig vagnen, som var fullsatt med passageraro innantill och utanpå. Den stora flocken bröt upp, och de, som utgjort den, bildade dels smärre grupper, och dels slöto de sig till andra dylika. Skenet var helt och hållet emot Stephen Grey. Ett slags opinion bildade sig, icke mot honom personligen men mot möjligheten, att drycken kunde blandats med gift af någon annan än af honom sjelf. Fåfängt försökte några få taga hans parti, fåfängt upprepade hans son Frederick sin förklaring att han sett på när drycken tillreddes och att han sett att den tillreddes omsorgsfullt och riktigt. Deras ord tjenade till ingenting; allmänheten lät ej rubba sig ur sin öfvertygelse. — Låt det vara Frederick; sade mr Stephen till sin son. Jag är säker på att sanningen en dag kommer i dagen, och då skola de tro dem. — Ja, men emellertid! tänkte Frederick med svallande bjerta. Ack, hvad kunde emellertid hända hans far ? Skulle han bli anklagad för mord — bli förhörd, dömd och straffad? (Forts.)