ö srölchorg d. 26 Juli 1864. Skandinavismen. Norska Aftenbladet innehåller söljande uppsats: Bör den slutliga utgången af danska kriget, sådan den tycktes bli, vara för oss en varning att den skandinaviska ideen är och varit en fix ide, en öfverspänd och falsk riktning i de nordiska folkens uppfattning af deras ställning till andra folk och af deras framtida bestämmelse? Danmark har under det närvarande kriget bragt den norska gemensamhetstanken, det nationala elomentet i dess politik, stora och tunga offer af menniskolif, gods och penningar, det har stridt och lidit för denna tanke, liksom om det vore Tysklands afsigt, att alldeles utplåna Danmark ur staternas antal, och lönen för dessa oerhörda ansträngningar och uppoffringar tyckes ju skola bli en ytterligare inskränkning af det verkligen danska landtområdet och ett måhända ännu större politiskt beroende af Tyskland än någonsin förr. Danmark kunde ju ha ansett bevarandet och utvecklingen af sin nationalitet och dermed äfven af den nordiska enhetstankens stora mål som en underordnad eller opraktisk uppgift; det kunde ha ställt upprätthållandet at den gamla danska mornarkien som den högsta och ledande principen för sin politik, och det skulle utomordentligt lätt kommit till förlikning med Tyskland, och genom en politisk anslutning till tyska förbundet skulle ha vunuit mycket väsentliga fördelar i afseende på den rent materiela sidan af sin statsexistens. I skygd af det stora och mäktiga Tyskland skulle Danmark icke vara hotadt af yttre faror, och genom att kunna använda sina krafter uteslutande på utvecklingen af sina i förhållande till landets storlek utomordentligt rika naturliga hielpkällor, skulle det ha uppnått en ovanligt hög grad af inre välstånd och materielt välbefinnande: det skulle kanske blifvit en mönsterstat i denna riktning. Men i stället sör att välja denna breda och beqväma väg, har danska folket under de senaste årtionden valt en helt annan, mycket besvärligare och mycket farligare; det har ansträngd alla sina själskrafter, sin intelligens och sin erfarenhet, det har gång efter annan låtit siua söners blod flyta och användt landets materiela kraft, för att kunna tränga fram på denna trånga och törniga väg, och nu ligger det tillsolje häraf förlamadt under det folks öfvermakt, som kunde varit detsamma till skydd; den bästa och rikaste delen af den gamla danska monarkien öfversvämmas och utplundras af tyska härar, och efter idkeliga förluster samt nederlag är Danmark i denna kamp bragt till den ytterliga nöd, att nödgas knyta tredsunderhandlingar med de tyska stormakterne och mottaga de vilkor, på hvilka dessa vilja förunna det fred. Och hvad ha Sverige-Norge vunnit på att arbeta för den skandinaviska ideens framgång och utveckling och att uppställa en på denna ide byggd nordisk politik? Den första skörden af denna politik synes ej vara mycket uppmuntrande. Ty vi måste i denna stund erkänna, att vi blifvit förödmjukade på det sätt, som faller sig besvärligast af alla, i det vi alldeles ouppmanade af andra måst förödmjuka oss sjelfva och krypa till korset i hela verldens åsyn. Det finnes ingen, som nekat oss att uppstilla den nordiska enhetstanken såsom den ledande principen i vår poitik; vi ha ingalunda tillbakavisats, då vi ramträdde med detta nya program tör vårt framtida förhållande till det ötriga Europa; vi ha tvärtom på vår anhållan fått tillåtelse utt rådslå om ordnandet af de invecklade nordiska förhållandena, just till följe af de inressen vi påstodo oss ha i dessa framför an