kommer att sprida sig inom de arbetande klasserna, tro vi att den helt visst, då dessa klasser komma till väldet, skall medföra ett vulgärt och tyranniskt bruk af det öfverlägsna antalets politiska fördelar, — alldeles på samma sätt som mr Cobdenes sjelfviska tillbakadragenhetspolitik i Europa mer än någon annan bidrager till att fostra den skrupelfrihet, med hvilken de handlande klasserna äro benägna att tvinga Englands makt på Japan och Kina, hvarest handelsintresset är lika öfversittareaktigt som det är ödmjukt och eländigt i närvaron af stora makter likt Tyskland och Frankrike. Vi veta att mr Cobden och hans parti ifrigt förneka dessa senare åsigter, och detta länder deras moral, men icke deras logik till heder. Den enda roten för deras lära om naturlig isolering är det egna intresset, och detta förnekar mr Cobden aldrig. Men de mera vulgära lärjungarne af den kommerciella skolan skola helt visst inse, att om det egna intresset ger oss rätt att förneka alla förbindelser till rättvisans sak i Europa och att med lugn se ett brott begås, hvilket vi har makt att förekomma, så ger det oss äfven rävt att förneka alla förbindelser till det rätta i Kina och Japan och att med bajonettspetsar tilltvinga oss hvad vi vilja ha. Den der sjelfviskhetsprincipen är ett tveeggadt svärd som skär åt båda håll. Om den gör det till en pligt att at fruktan för följderna lemna en vän i sticket, så gör den äfven till en pligt att så mycket som möjligt utsuga svaga fiender, för så vidt man ej behöfver frukta tör följderna. De arbetande klasserna skola ej ha svårt för att lära sig denna lexa. De börja redan fatta idgen att förskansa sig sjelfva i en kall likgiltighet för de öfriga klasserna af den nation de tillhöra. Och då timman slår, kunna de använda samma principer, som nu lära herrar Cobden och Conningsby en stel neutralitet, i motsatt riktning och af dem lära sig en sjelfvisk demokratisk despotism. Det gifves ingen princip som djupare korrumperar en nations lif än den cyniska isolationens. Om den nya eran i vår utrikes politik verkligen en dag skall börja, så har hon i sjelfva verket den betydelsen att England; som är en stark, stor och rik nation, bör handla alldeles som om den vore fattig, liten och svag — afböja alla stora nationala företag, afhålla sig från alla förbindelser för att icke stöta sig med någon och en gång för alla uppoffra, hvad som hittills ansetts som det största privilegium för en mäktig, inflytelserik och rättvis nation. Om den nya pohtiken har någon meaing, måste det vara den att, ehuru individuel rikedom och makt äro stora gåfvor som medföra ännu större ansvar, så böra national makt och rikedom omsorgsfullt inbindas i ett kläde och nedgrälvas i jorden, just af det skäl att om man begagnade dessa gåfvor skulle de medföra stor ansvarighet; meningen måste vidare vara att nationalstolthet är ett misstag eller en synd alldenstund en stor nation måste bestämma sin politik liksom om den vore en liten; att den glädje ätven den obetydligaste medborgare al en stor nation finner deruti, att han är en del i dess lif och hör till dess historia, blott är möjlig att rättfärdiga för så vidt dess lif är oädelt och dess historia ett oskrifvet blad; med ett ord meningen måste med denna politik vara, att en nations kollektiva lit är en inbillning och att den endast skail sätta sin heder i fliten hos de svärmar, hvaraf den består, och i den honung de förstå att samla. Detta är meningen med den nya eran i utrikespolitiken, hvilken klarare skulle kunna definieras som eran för bortkastade fördelar och svikna förtroenden, för det nationala samvetets förlamning och för afgudadyrkan at materiel vinst.