Wilkes. Hur många hundra gånger har inte han farit öfver floden på sin färja och alltid kommit helbregda hem, tills han ändtligen drunknade i fredags sjortondagar. — Men det gör mig ondt om Stephen Grey, sade en herre. om det är hans vårdslöshet, som vållat det, så skall han lida deraf hela sitt lif. Stephen Grey är mycket samvetsgrann. mr Jones, som var pastor i S:t Marks kyrka och som kommit ut för att deltaga i hopens samtal. Kanske han gjorde det, emedan han var slägt med Greyarne, då hans hustru och mrs John Grey voro systrar. — Saken förefaller mig ytterst besynnerlig, anmärkte — Jag har hört, fortfor presten, att det fanns säkra bevis för att den burk, hvari blåsyran förvarades — och det lär icke finnas mer än en i deras apotek — icke var öppnad. — Det sade mr John Grey sjelf till mig, afbröt en annan ifrig röst. Den kunde ej ha varit öppnad, sade han, ty den var betäckt med spindelväfvar och det var den också sen frun var död; men unga mr Fred fjeskade och torkade af den. lin paus följde. Hopen funderade på denna sista uppgift. Den hade ej hört något derom förut. Då tog en förmögen kryddkrämmare vid namn Plumstead ordet. Han tyckte ej synnerligen om Greyarne, emedan de handlande hos en af hans medtäflare och det låg något sarkastiskt i hans ton.