känna, det en engelsmans lidande i vår moraliska vågskål alltid uppväger lika godt huru många srämlingars. Vi måste lära oss att sluta oss inom oss sjelfva; vi måste, om vi kunna, lära oss att förneka det samme neger, hvilken vi trampa under våra fötter, kan känna en smärta lika stor som då en anglosax dör!; vi måste med ett ord känna och tänka sjelfviskt och vara sjelfviskå intill hjerteroten, om vi skola kunna genomföra en trygg och konseqvent politik af sjelfvisk isolering, Liksom en man hvilken beslutar sig för att drifva fram sitt eget intresse här i verlden, måste i djupet af sitt hjerta anse att hans egna intressen ega ett ojemförligt mycket högre anspråk på honom än någon annan persons i hela verlden, så måste vi äfven, om vi med allvar skola börja den nya eran bereda oss för densamma genom att underskatta andras lidanden, anse de oförrätter som begås emot dem för ringa och finna ut skäl, hvarföre vi ej skulle tillåta dem att oroa oss i vår lycka. Dessutom är det fullkomligt öfverensstämmande med, ja, nästan föreskrifvet af samma princip, att vi böra vara angripare i öster, i Kina och Japan, medan vi isolera oss i Vestern. Samma politik, hvilken håller sig på afstånd då en allians kan fordra oegennytta och sjelfuppoffring, bör naturligtvis göra intrång och hota der, hvarest man blott har att befatta sig med svaga japaneser och kineser. Då vi en gång för alla förkasta maximen parcere subjectis debellare superbos, är det mycket tydligt att vi istället skola antaga den motsatta att vara undfallande för de starka och nedslå de förtryckta. De två principerna hänga fullkomligt tillsammans, och inom kort betvifla vi icke, att mr Cobden af sina nya allierade skall öfvertygas om huru rätt det är, att den engelska sjelfviskheten, hvilken i tre kontinenter antager formen af kall likgiltighet, visar högdragen oförskämdhet i den fjerde. andelsexpediterna göra rätt i att visa sig som öfversittare och slagskämpar der, hvarest de derigenom vinna flera kunder än genom servilitet. Sedan vi slitit våra internationela band med Europa och Amerika, är det helt naturligt, att vi genom en prunkande och diktatorisk politik i Asien göra oss skadeslösa för vår isolering i de tvenne först nämnde verldsdelarne. I samma mån som vi krypa tillbaka i Vestern, böra vi pösa i Östern. I samma mån som vi förlora anseende bland våra likar, böra vi svälla af högmod bland dem som stå under oss. Men detta är dock icke det värsta af saken. Det är nemligen alldeles omöjligt, att icke en utländsk politik byggd på sjeltvisk grund skulle återverka på den inrikes politiken. Sskall jag taga vara på min broder: var icke ursprungligen en vis utrikespolitiks språk utan uttrycket af en olycklig så väl som brottslig inrikespolitik; och de som antaga satsen för att tillämpas i det förra fallet, kunna knappast undgå att äfven få se densamma antaga något af sin ursprungliga betydelse. Hvem af dem, som försvarat en sjeltvisk och sjelfbelåten politik för Englands räkning, skulle kunna klandra en folkklass, om den på samma sätt ställde sig på afstärd från den öfriga nationen och medan den såge till godo sina egna fördelar i en trängare mening icke kände till eller föraktade tanken på sina skyldigheter mot andra klasser? Kunna vi icke 3e att denna surdeg redan börjar jäsa inom den klass, hvilken vi skulle trott minst utsatt för utt bli inverkad deraf? I Times har ju nyligen nflutit bref, hvilka gå ut på samma princip i afseende på arbetsklassen, som mr Cobden önskar se tillämpad i Englands utrikespolitik och hvilken Kain önskade skola tillämpas på politiken inom familjen. Om denna benägenhet