Göteborgsposten – 25 juli 1864, sida 2

— 0 Danmark. Under debatten om adressförslaget i onsdags uppträdde, såsom äfven telegrafen redan berättat, forne konseljpresidenten h. exc, Hall med ett märkligt tal, hvari bl. a. förekom : Det, som skedde i november förl. år, var endast, hvad Bluhme år 1851 erkänt skola med nödvändighet inträda under vissa förutsättningar. Dessa förutsättningar hade då till fullo inträdt, och man skulle medge, att de icke begagnats till något förhastadt införande af en annan ordning. Han erinrade ätven om, att den minister, af hvilken han varit medlem, tvenne gånger — åren 1856 och 1857 — ej allenast erbjudit sig vilja lemna rum för andra, utan ätven inlemna sin afskedsansökan, utan att man lyckats finna några, som ville aflösa. Det måste derjemte erkännas, att den tidpunkt, han valde för den nya ordningen, var naturlig och riktig. Inåt förelåg den största möjliga uppmaning att bringa saken till ett atgörande, och ej heller utåt förefanns något, som kunde på något sätt sägas göra det farligt och betänkligt, att uttaga det gjorda steget. Det var tvärtom all sannolikhet för, att den i fjol inslagna vägen snarare skulle ledt till en muntlig öfverenskommelse. Men hvad var orsaken till, att en rubbning häri inträdt? En af de engelska ministrarne hade nyligen uttalat det: Orsaken var konung Fredrik VII:s död och Englands afslag på pariserkongressen (hör!). Genom konung Fredrik VII:s död öppnades i Tyskland slussen för de länge tillbakahållna lidelserna, och Englands afslag på pariserkongressen gjorde det till en stormflod, som bröt in öfver oss. Nu framkommo de längst gående fordringar, hvilka grundade sig på gamla hemliga planer, som man förut, då de berördes, från tyska sidan tillbakavisade som förtal. Och förhållandena i Europa gjorde äfven, att vi kommo till att stå ensamma. Bille hade skarpt tadlat Englands och Sverige-Norges hållning, och lika skarpa omdömen hade förljudits inom dessa länder sjelfva. Men han önskade likväl säga, att om det vore Billes mening, att SverigeNorges regering med beräkning ledt oss på hal is, så vore detta icke riktigt. Konung och regering hade säkerligen kännt behof af att hjelpa, men de europeiska förhållandena hade förhindrat dem derifrån. Det hade varit bäst, om vi alls icke kunnat vänta hjelp, men säkert är, att det icke var för att bedraga oss, som ett sådant hopp blifvit oss gifvet. Hvad Bille under sina yttranden mot svensknorska regeringen bifogat om detsvenskt-norska folket, fann han obilligt (hör!). Man kunde ej vänta, att folket skulle tvinga regeringen tram till krig mot en stor öfvermakt, och man borde ej glömma det svenska och norska blod som runnit på våra valplatser. Hvad som händt, var en tung pröfning. men den tid skall åter komma, då man skall inse, att det för intet af de nordiska folken finnes någon hederlig, betryggad och oberoende framtid utan i nära sammanslutning med de andra (starka hör!)). Och sannt är hvad Hall sade: den tid skall åter komma, den är ej ens så långt aflägsen som många tro. Det är dåraktigt och orätt att hängifva sig åt misstro om en saks framtid, tillfölje af en tillfällig motgång. Den skandinaviska enhetstanken bär i sin egen nödvändighet sin sanning och existens.