Göteborgsposten – 25 juli 1864, sida 1

— O, Frederick, hvad har du gjort? — Blott torkat af dammet och spindelväfvarne, svarade gossen, undrande öfver att farbrodrens röst uttryckte sådan oro. — Vet du, ropade John Grey med en röst, som sinnesrörelsen gjorde sträf, att detta ditt fjesk kan komma att kosta din far lifvet eller åtminstone hans anseende. Sinnesoron purpurfärgade Fredericks ansigte. Uan svarade icke. — Så länge som burken var dammig kunde man sej! att den ej öppnats. Såg du att spindelväfvarne omgafvo både proppen och burken? Hvad kunde ha utgjort ett ett säkrare bevis för att ej proppen dragits ur? De beskedliga spindelväfvarne skulle kanske räddat din far. Det förekom Frederick Grey, som hade en kula kommit in i hans hals och höll på att qväfva honom, som om han endast genom hela sitt lif skulle kunna försona den oförsigtighet han begått. — Det är icke troligt, att de skola misstänka min far, utropade han, och hvad det beträffar att anklaga honom, så — nej onkel, det skola de icke göra. — Hvem tror du då, att de skola anklaga? dig eller mig kanske? Medikamentet kom från detta hus och blef lemnadt oupptaget till sköterskan Pepperfly, och gafs åt patienten i det skick, hvari det kom, att döma af alla upplysningar vi erhållit och af de slutsatser, hvartill vil kommit. Mr Carlton, som liksom vi sjelfva är en aktad läkare, intygar att drycken luktade af blåsyra, när sköter