(Åötehorg d. 23 Juli 1864 Teater. Den representation, som i förgår gafs af lyriska scenens i Stockholm artister, egde rum för nästan utsåldt hus och var måhända den intressantaste bland alla hittills gifna. Att i den nu rådande tryckande värmen salongen kunde vara fullsatt, var ett mirakel, som endast kan förklaras af publikens ny fikenhet att höra hr Arnoldson såsom Stradella. Och denna nyfikenhet må icke förtänkas den mingd af stadens beau monde, som derföre inkommit från sina landtställen och badorterna, ty man har här förut hört detta parti sjungas af skickliga sångare, senast af Tichatschek, och man skulle nu anställa jemförelse mellan dessa och hr Arnoldson, Sveriges primo tenore dssoluto. Vi tro att jemförelsen hos de allra flesta utfallit till hr Arnoldsons savör, ty om än hos denne röjes brister i det sceniska uppträdandet och i den musikaliska nyanceringen (hvilket t. ex. framstod i föredraget af Salvator-Rosa-visan), så eger dock hans röst en ungdomlig friskhet, ett omsång som möjliggör att obesväradt röra sig inom de högsta lägen och en färdighet i koleraturen, som icke funnos hos hans föregångare. Det var derföre helt naturligt att hr A rönte talrika bevis på publikens erkännande, hvilket synnerligen visade sig vid Stradellas bön i 3:dje akten, som af hr Å. föredrogs med värma och nästan inspiration. Af de öfriga rollinnehatvarne utmärkte sig m:ll Gelhaar (Leonora) genom ett särdeles värdadt utförande af sitt parti, särskilt al arian i 2:a aktens början. — Att hrr Dahl: gren och Behrens icke äro vanliga banditer kunde nogsamt skönjas af deras uppträdande som Malvoglio och Barbarino, men då man besinnar att dessa partier blifvit för tillfället af dem instuderade, kan man endast egna ett lifligt erkännande åt det förtjenstfulla sätt hvarpå de utförde den musikaliska delen at sina roller; den vackra trion i 3:dje akten gick yp perligt, och hr Dahlgrens mjuka, välljudande