Göteborgsposten – 22 juli 1864, sida 3

flera gänger ansett sig nödsakade att söra honom på hospitaler, ja, tillochmed att spärra in honom på därhuset i Charenton. Der tycktes han emellertid ha blifvit frisk och hade derpå som en flitig och begålvad konstnär önskat att göra en resa till Rom. Han afreste med välförsedd kassa och åtföljd af sin familjs varma välönskningar. Efter ankomsten till Rom hyrde han sig några rum i ett af de små Hotel Garnis, hvarest vissa romerska matronor drifva sin industri. I samma hus som han bodde en romarinna, enka för andra gången och begåfvad med en dotter och en son. fiskare på Tibern. Dottern Teresa en stor och stark brunett, som i verkligheten är 33 år, men bibehållit sig så väl att hon kunnat ge sig ut för att vara endast 22, kan hvarken läsa eller skrifva, men har präktiga ögon och ett allt utom sippt väsen. Dagen elfter ankomsten till Rom har Jules bjudit en god vän på punsch hemma hos sig; Teresa inkommer, erbjuder sig att deltaga i dryckeskalaset och under inflytande af den upphetsande drycken, går hon in på att bli den unge artistens modell. Jules lefver ett helt år på äktenskaplig fot med henne och de 500 francs, som hans far månadtligen sänder honom gå icke ur huset. Men en vacker dag ville han slita sina bojor och nu uppstår ett helt oväder. Sbirrerna tillkallas och han föres i fängelse under förevänning att han velat resa utan att betala sina skulder. Under en hel månad hålles han inspärrad med det värsta pack i Monte Citoria. Slutligen förklarar man för honom att det icke är penningar, utan äktenskap som Teresa åstundar af honom och för honom tillbaka till hennes boning. Han vill fly, men är svag; man qvarhåller honom och undergräfver hans vacklande förstånd genom orgier. Emellertid ska han sig dock tillfälle att komma undan och flyr till ett värdshus, hvarest han kommer i ordvexling med en person som vill bestjäla honom, hvarefter han på nytt måste vandra i fängelse. Här förklarar man för honom, att såvida han icke anslår åt sin käresta 10,000 fres eller också gifter sig med henne skall han dömas till galererna. Den olycklige målaren lyckas slutligen att få ett bref afsändt till sin far, som straxt ilar till Rom och utverkar att sonen blir satt på fri fot, just i samma ögonblick, som man tänker att fira vigseln i fängelsekapellet. Fadern har endast en önskan, den att föra sin son tillbaka till Frankrike, men polisen lägger tusende hinder i vägen för honom. Emellertid slåyper han aldrig sin son ur sigte och vakar öfver alla hans steg. En gång tråder han dock ett ögonblick in i en butik under det att den stackars hallförryckte sitter och röker en cigarr utanför ingången. Ett, tu, tre, blir den unge mannen bortsnappad af Teresas medhjelpare, hvilka i flera dagar löljt honom på eparen. Hans fader angi ver besvär till alla romerska auktoriteter ledsagade af attester från de förnämsta franska läkare angående sonens sinnessjukdom. Ändtligen får han reda på att Jules af Teresa blifvit förd till Risti utanför det påfliga territoriet och man losvar honom utt fritt och obehindradt afresa med sin son för så vidt han kan skaffa honom tillbaka till Rom. Hr B. uppspårar flyktingarne och för dem tillbaka till Rom, men sonen tages genast ifrån honom och kastas i fängelset. Fadren blir med skäl förtviflad öfver denna behandling och påminner om det löfte, man gifvit honom, men far till svar: Anfor inga klagomål, vänd er icke till franska sändebudet som lör öfrigt nu är bortrest! det som skett rör alldeles icke honom. Er son hörer icke längre under den allmänna jurisdiktionen, utan sorte ar omedelbart under generalvikarien, den högste domaren i alla frågor som rör sederna. Hvad som nu är skett måste antingen 61verskylas genom äktenskap eller ock försonas å galererna. Man kan lätt fö stå den stackars fadrens lörtviflan. Till råga på olyckan eriar han dessutom, att hans hustru blifvit sjuk uf sorg öfver dessa beklagliga tilldragelser. Han måste nu resa hem till sin maka i Frankrike, efter att ännu en gång på det kraftigaste ha protesterat mot det tillämnade giftermålet. Knappt har han rest förrän sonen af två sbirrer fö res från fängelset till kyrkan S:t Augustino. I sakristian väntar en prest och den blott alltför mycket hårdnackade Teresa. En obekant samt en kyrkobetjent fungera såsom vittnen, och vigseln eger verkligen rum. Jules slipper nu att spatsera tillbaka i fängelset, men hans hem är en skärseld och polisen förbjuder honom att lemna Rom utan att medtaga sin hustru. Ändtligen får han genom sfranska sändebudets bemedling tillatelse att afresa till Marseille, hvarest hans fader är honom till mötes. Hos sina iöräldrar blifver han dagligen friskare, oaktadt flera recidiv, förorsukade genom bref som Teresa latit skrifva till honom, Till slut ankommer bon i egen person till Frankrike, för att göra sina rättigheter gällande. Hr B. och hans son vädja till domstol, för av blifva qvivt den efterbängsna rommarinnan. Under rätten i Cognac förklarade dock hennes ansprak gil viga. För att bringa saken till en annan utgang haf va kärandena nu vändt sig till den bekante advokas ten Jules Favre, hvars vältalighet det utan tvisve skall lyckas att inför öfverrätten i Bordeaux bäfd: förnuftets och den franska lagens rättigheter. — vv —— p—