Göteborgsposten – 21 juli 1864, sida 3

skelett, stäende i en nisch. Tillika upptäcktes ett guldur, ringar, spännen, stycken af en stråhatt samt en halft förmultnad annotationsbok. Af denna senare såg man Odilie Dubbs förfärliga öde. Hon hade stigit upp på ett af tornets gamla murkna trätrappor, men knappt hade hon kastat en blick öfver det herrliga landskapet förrän ett brakande hördes och trappan störtade ner. I förskräckelsen afsvimmade hon. Då hon åter kom till sans såg hon att hon ej kunde komma ner och ansträngde alla sina krafter för att göra sig bemärkt. Hon viftade med sin näsduk, hon ropade. Allt förgäfves! Hon nedkastade blad ur sin annotationsbok, men vinden förde dem med sig långt bort. Hon ville till slut störta sig ned, men ingången var genom trappans ras spärrad. Hon ref sina fingrar så att de blödde och stillade sin törst med det varma utsipprande blodet. Hon hörde ändtligen huru man ropade henne vid namn, men hon var då för svag att kunna gifva sig tillkänna. Hon uppskref nu så länge hon hade krafter dertill beskrifning på sitt hemska öde i sin annotationsbok, och det är denna som nu spridt dager öfver denna hemska tilldragelse. Den olyckliga flickans mor, som ännu lefver, har anländt till stället der hennes dotters ben blifvit upptäckta. En m:r Blondin uppträder f. n. i Hippodromen i Paris. Som han gör sina konststycken på en lina 100 fot öfver jorden kan man äfven se honom utanför H.ppodromen, hvarbredvid omkr. 20,000 menniskor dagligen infinna sig för att beundra honom. Denne lindansare är dock ej den äkte Blondin, han som gick öfver Niagara, ty denne kom aldrig öfver till Frankrike, emedan han som desertör efterlystes och nu ej törs visa sig. Af detta har den falske Blondin begagnat sig, och den äkte veritable Blondin törs ej en gång anklaga honom för usurpationen af hans namn, emedan han, om han framträder, sjelf befarar komma i kollission med lagarne. Ett ovanligt lotteri. En rik amerikanare har nyligen gift sig på ett lika så hastigt som ovanligt sätt. Då han en afton befann sig i ett lysande sällskap af damer, begagnade han ett tillfälligt uppehåll i konversationen och bad alla i sällskapet varande ogifta damer visa honom den artigheten och uppgifva för honem sina namn. De uppfyllde skrattande hans begäran och han upptecknade namnen på små papperslappar, hvilka han sedan hoprullade och lade i sin hatt samt bad värdinnan taga upp en af dem. Enhvar satt nyfiken att få se utgången af denna komedi, hvilken de väntade skulle förskaffa dem stort nöje. Värdinnan räckte den framdragna papperslappen till amerikanaren, som med hög och allvarlig stämma uppläste namnet: Elisabeth Georgy. Hvar sitter miss Elisabeth? frågade han. Värdinnan presenterade för honom en ung vacker dam i den mest smakfulla toilette. Amerikanaren steg fram, helsade ytterst vördnadsfullt och frågade: Miss, vill ni mottaga min hand, mitt namn och min förmögenhet 7 Den unga flickan rodnade öfver öronen och framstammade ett svar, som man omöjligt kunde höra eller fatta. Emellertid firades redan följande dagen bröllopet, och man försäkrar att båda kontrahenterna äro i allo belåtna med slumpens val. m— 2 2 2