gA2 — — den andra. Judith, som i allmänhet taget misstrodde mrs Peyperfly, närmade sig henne och såg noga på soppan, för den händelse, att detta fruntimmer skulle ha drupit talg i den, medan hon gick uppför trappan. Ljusskenet föll på Judiths svullna ansigte, och mrs Crane brast ut i skratt. — Jag rår icke för det, sade hon då de vände sig mot henne med förvåning. Det är ditt ansigte jag skrattar åt, Judith. Det ser ut som en fullmåne; dina kinder äro så runda. — Det gör detsamma hur jag ser ut, bara jag får lite ro. Svullnaden lägger sig snart. Judith önskade henne godnatt och gick sin väg. Sköterskan Pepperfly satte hafresoppskälen på sängen, så att mrs Crane kunde ita beqvämt och stod bredvid medan detta skedde. — Låt mig nu få den kalmerande drycken, sade mrs Crane. — Frun kan inte få den ännu, sade sköterskan. Hur kan ni tänka på att vilja ha den straxt efter hafresoppan? — Det kunde väl inte skada. Den är ju kommen. Den kom medan mr Carlton var här. Det var den, som jag kom upp med, och mr Carlton smakade på den. Det är så likt de doktorerna! de smaka alltid på hvarandras medikamenter. — Mr Carlton skail möta mr Stephen Grey här i morgon förmiddag klockan tio, och sedan blir han min ende läkare. — Jag hörde något sådant, svarade mrs Pepperfly.