Göteborgsposten – 18 juli 1864, sida 1

—— A— — digare delen afligsnade sig, förde ett sådant oljud, att musiken icke hördes, och slutligen sprungo de värste orostiftarne, anförda af en prins af blodet, upp på scenen. Ingen var beredd på att sparka ut en prins al blodet eller att öfverlemna honom åt en poliskonstapel, och ridåen måste fällas. Då Laporte sedermera hastigt afled, fick mr Lumley ensam regeringstömmarne i hand. Han hade visserligen ingen kabal att besegra, men han hade andra svårigheter. Dock förstod han att regera, — han var en liten Napoleon i sin väg. Han hade stor talang tör att — tiga och brukade använda ett slags politik hvilken, såsom han säger, tillvann honom binamnet Le Mysterieux, och som i alla händelser hade framgång. Han hade ett knep att undvika all inblandning i saker som ej rörde hans eget departement, hvilket var märkvärdigt verksamt. Då han någon gång atvek ifrån denna regel, gjorde han antingen någon statskupp eller ådagalade sin skicklighet genom någon obetydlig men utomordentligt sinnrik manöver. Han ville t. ex. ett år ha en stor sensation-balett, och då han hade att förfoga öfver fyra de bästa dansöser som någonsin funnits, Taglioni, Cerito, Carlota Grisi och Lucile Grahn, tyckte han att han väl äfven skulle kunna arrangera en dylik. Balettmästaren Perrot komponerade en balett med all den konst af hvilken han var mäktig, och nu började svårigheterna. Materiela hinder blefvo lätteligen ötvervunna. Då man fruktade, att Carlota Grisi icke skulle kunna lemna Paris tidigt nog för att på vanligt sätt hinna till London före repetitionen till baletten, hade man förhyrt ett särskildt ångfartyg mellan Calais och Dover, beställt ett extratåg emellan denna stad och London, och på vägen mellan Paris och Calais hade man på flera stationer ställt hästar, hvilka påselade väntade natt och dag tills dansösen skulle lemna Paris. Dessa förberedelser voro icke de enda medel som användes vid detta tillfälle, då hvarje utsigt till hinder måste undvikas såsom omedelbarligen olycksbringande för företaget. Takt, lugn och hvarje annat attribut till den diplomatiska vetenskapen måste till det yttersta användas. I sjeltva utförandet at planen voro svårigheterna åter mångfaldiga. Hvarje battement, hvartenda pas måste här noga afvägas det ena mot det andra, så att ingen fick företrädet. Hvar och en at de fyra dansöserna skulle så mycket som möjligt lysa i sin egen och egendomliga stil och fulländning, men ingen finge öfverglänsa de andra, om icke enligt sin egen in dividuela åsigt. Allt var!, yttrar mr Lumley sjelt, slutligen ordnadt. Alla voro belåtna. Den stora baletten repeterades och annonserades. Morgonen till den stora dagen hade upprunnit. inga vidare hinder väntades. Plötsligen, och medan jag befann mig i öfve läggning med några jurister angående en affar, rusar den stackars Perrot med alla tecken till den djupaste förtviflan oanmäld in i rummet. Utan aktning för den allvarsamma församlade konklaven slet han sitt hår, utstötte vilda utrop och fick slutligen andedrägt nog för att yttra det allt var förbi, att vårt pas de quatre hade gått om intet och aldrig mera kunde bli något at. Med svårighet förmådde jag bringa den olycklige balettmästaren till så pass förnuft, att han kunde förklara orsaken till sin ångest. Slutligen fick jag reda på att saken förhöll sig sålunda: Då allt för öfrigt var i ordning, bad jag Perrot bestämma ordningen i hvilken hvarje dansös olika pas skulle komma. Iedersplatsen (i sådana fall den sista liksom i kongliga processioner) hade utan mycken tvekan blifvit lemnad åt Taglioni. Af de öfriga damerna, som alla gjorde anspråk på