Göteborgsposten – 16 juli 1864, sida 2

kåättegangsoch Polissaker. Poliskammaren. Smeden Westerlund, boende i Majornas 5 rote, hade tills i Thorsdags blifvit inkallad för poliskammaren på grund af en anklagelseskrift, af ungefärligen följande innehall: ÅAlla skyddas af lagen, qvinnan såväl som mannen! Jag arma qvinna har utstått förfärliga lidanden sedan sju år tillbaka, då jag blef smeden Westerlunds såväl trosom förlofvade, hvarom ringen på mitt finger bär vittne. Sedan blef jag genom redliga prestmäns bemödanden hans laggifta hustru, hvarom den andra ringen på mitt finger bär vittne. Om jag skulle omtala alla de lidanden han under denna tid låtit mig undergå, skulle det bli en lång förfärlig berättelse, jag inskränker mig derföre till att anhålla det min make måtte få lagligen ansvara för de lidanden han låtit mig undergå. Trots denna pathetiska angifvelse, hade dock de båda makarne, då de kommo inför poliskammaren, blifvit försonade. Hustru Westerlund gick tillochmed så långt att hon erkände det felet äfven låg på hennes sida, något som man sällan får höra en hustru medgifva. Hon bad derföre att få återkalla sin angifvelse. Polismästaren förklarade likväl, att då angifvelsen skett kunde målet, såsom af urbota beskaffenhet, icke nedläggas, förrän det blifvit utröndt, huru mycket saker han kunde vara till angifvelsen. Westerlund, som nu fick tillfälle att förklara sig öfver angifvelsen, i hvilken inrördes giktsjukdom, maggördlar och hvarjehanda andra besynnerliga saker, allt för att förklara det W., som vid ett tillfälle enl. hustruns uppgift skulle sparkat henne på benet, icke haft för afsigt att ge henne en allvarsammare upptuktelse, utan att besagde manöver endast varit en blandning af lek och allvar. Åtskilliga vittnen hördes, af hvilka det ena berättade att W. en gång hotat att om hustrun icke aflägsnade sig ur smedjan slå henne i hufvudet med ett rödglödgadt jernspett, men icke för det han gjordet, det kommer aldrig i fråga. — Ett annat vittne berättade, att hon genom en tillåst dörr hört W. tukta upp sin hustru och att det, att döma af ljudet, låtit som om han till afstraffningsinstrument begagnat en läderrem. — Hvad brukade han slå dig med? frågade polismästaren hustru W. — Det var med en väst. Trots oskadligheten af detta vapen, blef dock W., då ett annat vittne intygade att han en gång slagit hustrun blodvite och han för öfrigt ej står rätt väl till boks i polisen, införpassad till cellfängelset, för att der afbida ytterligare ransakning inför vederbörlig domstol dit målet förvisades.