Göteborgsposten – 15 juli 1864, sida 1

deras oskyldiga verksamhet. Man ville hör med liksom högtidligt försäkra, att man ej skulle behandla annat än matfrågor, och man har också i de flesta fall samvetsgrannt hållit sig till sådane lika djupsinniga som vigtiga betraktelser som Cottwolds företräde framför Leicester och om exaktaste öfversättningen al Uhorough-draining Ke. — Säge man hvad man vill, men detta borde dock ej ha varit dessa sällskapers högsta syfte. Hade de uppfattat sin ställning rätt, hade de ställt sitt mål högre än så, hade de vetat att bredvid dessa frågor äfven behandla andra, af högre vigt, så skulle vår kommunallagstiftning som ett fullgånget foster utgått ur hushållningssällskaperna såsom deras embryo. Att dessa sällskaper, utan förbiseende af sina hushållerskegöromål, äfven kunnat verka i denna högre mening, derpå lemnar Skaraborgs Läns hushållningssällskaps vackra verksmhet ett ojäfaktigt bevis, och namnet kylberg bör aldrig förglömmas af någon, som vet, att ett lands största styrka och varaktigaste lycka ligger uti en god och lefvande kommunalanda. Såsom döttrar af dessa sällskaper framstå våra landtbruksmöten. Att äfven dessa haft och framdeles skola ha sin mission att fylla, är utan all fråga. Men att man vid dessa i många afseenden ej kommit From sounds to things, och att man tagit molnet för Juno, är också lika obestridligt. Vill man vara fullt uppriktig, tror jag att man skulle nödgas medge, att de flesta sådana mötens historia — enkannerligen de mindres — skulle kunna skrifvas med orden: långtrådig diskussion, klen exposition och — grundlig middag. Förr upptog den förstnämnda nästan hela tiden. Man talade med en röst så ljuf och len om gödsel, rofvor och croiseringar som om det varit fråga om ambradost och liljestänglar-. Man har mången gång ej vetat om man skolat skratta eller gråta, ty hvad vi svenskar äro, talare äro vi dock ej, och mer än ofta har man fått höra anföranden och repliker, som haft lika mycken slägtskap med hvarandra som prosten IIollberg och baron Holberg, hvilka hade hvar sin far, men ej samma mor. För att nu tala några ord om det landtbruksmöte, som hållits här i dag och hvilket närmast gifvit anledning till dessa betraktelser, så skulle jag ej tala fullt sanning, itall jag håstode, att detta möte varit bättre än mängden af sina föregångare; att åter påstå, att det varit sämre, vore både synd och skam. Diskussionen var visserligen ej särdeles animerad — åtta å tio personer deltogo inalles i den — men dock lifligare än på ett annat sådant möte, der ordföranden sick tala ensam. Eauru utom omfånget för den egentliga diskussionen, så afhandlades i sammanhang med ortens angelägenheter äfven teckningen för den ifrågasatta nya banken, hvilken man först ville hafva till en omfaltande kreditanstalt för hela provinsen, men hvilken, sedan denna fråga nu fallit, grefve Sparre nödvändigt ville ha förlagd i Wenersborg med filialkontor i länets alla städer, I denna fråga fick hr grefven bokstafligen tala ensam, men det hindrar dock icke att detta var diskussionens bästa del; ty i sådana frågor talar han särdeles bra, synnerligen då det är fråga om någon sak, som ligger honom om hjertat. Dock, denna gång föllo hans ord på hälleberget. Den ene efter den andre troppade af, och en af våra kärngubbar med den mokanta förklaringen : vill vi ha en bank, så skaffar vi oss en. sjelfva. Expositionen var särdeles klen. Ortens fabrikater voro, snart sagdtfgalldeles icke representerade. Den bästa afdelningen utgjordes, utan all fråga, af åkerbruksredskaperne. hir— — . . , tror. att hon overna såce att ni ock dit unn