Göteborgsposten – 14 juli 1864, sida 1

——— ———— strålade klart, och mr Carltons blickar voro riktade på den, utan att det dock kunde sägas, att han såg på den, då han var försjunken i djupa tankar. De få ord som han sagt till kapten Chesney, hade återkallat hans förflatna lif i hans minne; dess goda och dåliga handlingar, dess bekymmer, dess lättsinne och dess synder föresväfvade honom tydligt. Hans far, som var läkare liksom han sjelf och hade en vidlyftig praktik i ett tätt betolkadt men föga angenämt qvarter i östra delen af London, hade sjelf varit lättsinnig och utsväfvande, och gossen Lewis hade ej haft något godt exempe att följa. Uade hans mor lefvat, såsom han sade till kapten Chesney, så skulle förhållandet varit helt annat. Då han fick sin vilja fram i sin barndom och ungdom, så att han ej stod under någon ledning eller uppsigt, då han ej fick några faderliga råd, var det icke underligt att han utsatte sig för många faror och invecklade sig i mycket trassel och följaktligen ådrog sig sin fars missnöje. När en lista på hans skulder lades framför den gamle mr Carlton, blef denne förfärligt förbittrad och svor på att ej betala dem. En half fred ingicks efter någon tid; skulderna blefvo betalta, och den yngre mr Carlton bosatte sig i Södra Wennock. Men förhållandet mellan fadren och sonen var alltjemnt mycket spändt och de voro ingenting mindre än hjertliga mot hvarandra. Nu var allt ändradt. Mr Carlton senior var på sjuksängen en helt annan menniska än hvad han varit, då han var frisk, och han hade försonat sig med sin son. Han hade visat honom sitt testamente, hvari Lewis var upptagen som ensam arfvinge, och han hade antydt att