— Det skall jag, sir. Det kan ej skada min man, att han blir ensam, fast han är mycket dålig. — IIvem är hans läkare? — Jag har inte skaffat någon ännu. Fattigt folk som vi ha ej råd att tala med doktor, förrän sjukdomen gått myke långt och döden står för dörren. — Det är en dålig uträkning, anmärkte mr Carlton. Nåväl, mor lilla, om ni gör mig denna tjonst, skall jag gå inom till er man och se om jag kan hjelpa honom. — Är ni doktor, sir. — Ja. Bed mrs Fitche skicka hit en lätt vagn, och dett är bäst, att ett par karlar följa med. Men jag tror som ni, att hästen ligger der mer af en nyck än derför att den är skadad. — Tror ni att han är skadad, sir? frågade hon pekande på karlen. — Jag tror, att han blott förlorat sansen. Skynda er så fort ni kan efter hjelp, så är ni snäll. Säg mrs Fitche, att det är för mr Carltons räkning. Qvinnan, som var stark och rask, gick så fort, att mr Carlton ej kunde gått skyndsammare och kom snart tillbaka med erforderlig hjelp. Mr Carlton hade då redan fått hästen upp på benen. Den tycktes ha försträckt ett af dem men för öfrigt ej ha lidit någon skada. Evan var ännu sanslös. Doktorn gick som hastigast in till qvinnans man, sem han fann lidande af lindrig feber. Han sade henne, att om hon följande morgon kom till honom, skulle han ge henne medikamenter passande för mannen, (Forts.)