Göteborgsposten – 7 juli 1864, sida 1

Allt gick väl om dagen. Mrs Pepperfly sysselsatte sig mest med barnet, som hon skötte framför brasan i förmaket, och Judith vårdade den sjuka frun. Om ettermiddagen sade mrs Crane, som låg vaken, plötsligt till Judith: — Hur kommer det sig att du kan vara hos mig, Judith? Jag tyckte att värdinnan sade att du var i tjenst. — Inte för tillfället. Jag har tjenat men jag har lemnat den plats, jag bade, och bor hos min syster i nästa hus medan jag ser mig om efter en ny. — Hyr din syster ut rum liksom mrs Gould. — Ett fruntimmer bor här nästintill, en mr Jenkinson, svarade Judith, och min syster tjenar hos henne. Margaret har varit hos henne i elfva år. — Du är således ledig för närvarande? — Ja, det är jag. — O, hvad Gud är barmhertig! sade mrs Crane knäppande händerna andaktsfullt. I går qväll när jag började må illa och jag trodde, att jag skulle ha endast den rädda mrs Gould omkring mig, blef jag utom mig af oro, af fruktan, kan jag säga, vid tanken på att jag skulle vara ensam med henne. Och då visade du dig plötsligt, liksom vore du skickad, och du kan bli qvar hos mig, utan att något hinder är i vägen. Endast de, som ha varit i stor nöd, kunna känna hela vidden af Guds barmhertighet, tillade hon efter en paus. ö Då Judith hörde detta, rodnade hon dels af glädje och dels af blygsel. I en liten vrå af hennes innersta hjerta hade funnits ett tvifvel om allt stod så rätt till