Göteborgsposten – 6 juli 1864, sida 1

ej, att de mindre lättrogne förklarade, att det var omöjligt att det kunde gå så fort. Nej, man hade det fullt klart för sig, ty en rolighetsmakare i eder goda stad hade behagat skrifva till en affärsman här på platsen, att kriget var utbrutet, och E. hade sagt det till L. och denne hade sagt det till X. och derifrån hade min man det som ett obestridligt faktum. Andra dagen fick man veta, att det varit fråga om en sönulacre, och den ville naturligtvis officerarnes damer se, ty mannens mod är qvinnan kärt. Skulle jag vara fullt uppriktig, tror jag dock att jag skulle nödgas edge, att vi här intresserat oss lika mycket, om ej mer, för det amerikanska kriget, ty, ser ni, det sammanhänger på det närmaste med våra egna intressen, och som vi äro folk, som följa med vår tid, skall jag säga er, så hafva vi blifvit inbitna non-interventionister. till hvilkas moral det i första rummet hör att vända upp och ner på det budet: Ser icke hvar och en på sin egen fördel, utan ock på andras. — Jag tror nästan derföre, att en underrättelse derom, att danskarne kört tyskarne öfver kidern, ej skulle uppväcka mycket större glädje här på platsen än nnderrättelsen att Grant tagit Richmond, eller att förboppning vore för handen att kriget — sättet betyder mindre — på ett eller annat vis snart skall nå sitt slut, ty när slutet är godt, är allt godt:, hvilket här vill säga detsamma som: få vi blott bomull, är allt godt. Att vi ej äro några free trade men här på platsen, vet ni, och jag tror ej att man skulle strö ut palmer och breda ut kläder, ifall hrr Gripenstedt och Murn etc. skulle få det infallet att draga genom våra landsändar. Men hvem kan undra på det! A. har vunnit en million, B. lika mycket, och C. och D. några hundratusen riksdaler på våra prohibitistiska tullsatser, och att de vilja, att barn och barnabarns barn skola fortfarande sitta vid de egyptiska köttgrytorna, det må då ingen förtycka dem. Emellan kungar och fabrikörer har i alla tider funnits en i ögonen fallande analogi. De vilja nemligen, att folket skall vara till för deras skull och ej de för folkets. — Att nyare tider vilja ställa denna sats på fötterna, i stället för att låta den fortfarande stå på hufvudet, se det tåla de alls icke. Dock, mot uidsandan skall ingen spjerna, han må heta kung Bomba eller fabrikör X. Emellertid genomgå fabriksidkarne här, det är visst och Sannt, en skärseld af just ej behagligaste art, ty affärerna ligga nere, men skatterna, en annerligen fattigskatterna, ökas i en beständig progression. Det vill verkligen till att ba rygg, som det heter, för att gå igenom en sådan dust, men detta tror man dock, det allra största flertalet at dem likväl skall göra. Af de mera framstående utan fråga alla. Hvad skatterna angår, så träffa dock dessa ej, som det borde vara, företrädesvis dem, som tåla en högre beskattning, utan fastmer dem, som ej tåla det. De stackars embetsmännen äro som vanligt, värst ute, ty deras inkomster kunna kontrolleras. Sex procent och derötver tår den fattige embetsmannen punga ut med af sin lön, blott i stadsskatt! Godt vore, om det stadnade härvid, men det blir väl än värre, då den der honetta maximen hunnit få tillräcklig utbredning, att den som kan få något, om än aldrig så litet svagt skäl dertill, låter skattskritva sig på annat ställe. Man har redan gjort en god början; få se om den fbrtfarande skall lyckas! Stackars Uddevallaboar, de veta ej, att de skära ris för — — tör — idie kehrseite ihrer Menschenthums, ty nog hafva vi vår jernväg till en stor del att tacka härför. i re