Göteborgsposten – 4 juli 1864, sida 2

9rorllg: — —EEW -Fran Utlandet. Om ej alla märken bedraga, kan man nu snart vänta sig att den allmänna europeiska ställningen skall inträda i ett nytt skede. Det nya nederlag danskarne, oaktadt ett hjeltemodigt försvar, lidit på ön Als skall för desamma bli en seger. Det har i hög grad upprört den allmänna stämningen, hvilken redan törut var retad genom den nya upplaga af heliga alliansen, som gått af stapeln i Kissingen och i Carlsbad. Händelsen på Als har öppnat ögonen och man står häpen inför den med oemotståndlig kratt sig påträngande frågan : Hvart skall detta leda? Man går ännu längre och uppkastar den satsen, att den allierade tyska flottan skall kunna rikta åt den danska, hvilken för blockadens underhållande måste vara spridd, ett sådant hugg, att densamma ej kan förhindra eventuel landstigning å den egentliga kärnan af danska monarkien, öarne, utan Tyskland måhända utplåna Danmark ur de existerande staternas antal. Men den allmänna politiska ställningen skulle härigenom alltför mycket rubbas. Nordens sjelfständighet är nödvändig för den europeiska jemnvigten; dess tillintetgörande störtar den europeiska civilisationen i en afgrund. Nordens sjelfständighet är dock i hög mån betingad af ett fritt och sjelfständigt Polen. Englands heder och intressen äro så sammanbundna vid Nordens sjelfständighet, att det måste taga till vapen, för att i nödens yttersta stund understödja densamma. Denna stund är nu inne. Tyskarnes nya triumf på Als visar för hela verlden, huru långt tiden är liden. Lika mycket såväl moraliskt som materielt intresseradt är Frankrike i Polens återupprättande. Frankrikes återhållsamhet i danska frågan anses bestämdt härleda sig från Englands vägran att upptaga en lösning af äfven polska frågan å programmet för ett nytt krig. Tvingas nu England att i detta fall göra eftergitter, för att ej komma ensamt, skall Frankrike äfven med lejonsprång stå vid Rhen och snart i hjertat af Polen. Hela den skandinaviska Norden bildar de allierade vestmakternas venstra flygel, Italien och Donaufurstendömena med eventualiter Spanien och Turkiet deras högra flygel, under det de förtryckta nationaliteterna i Ungern, Böhmen, Polen, Venetien etc. bilda ett demoraliserande myteri i den heliga alliansens egna armåleder. Som sagdt, bedraga ej alla märken, är detta nya skede oss redan nära, och den med så mycken längtan motsedda morgonen börjar, ehuru ännu endast mycket matt och blodröd, att randas. Det är väl möjligt att vår förutsägelse kan komma på skam, men man behöfver icke, synes det oss, vara någon politisk siare, för att se att sakernas nuvarande tillstånd är ofördragligt och att såväl folk som regeringar finna det nödvändigt att afkasta det och framtvinga en afgörande förändring. Danska Dagbladet meddelar en note från ryske utrikesministern furst Gortschakoff till ryske gesandten baron Nicolay i Köpenhamn, daterad d. 17 nov. f. å. (således dagen före novemberförfattningens sanktionerande af konung Christian IX), hvari danska regeringen tillrådes att ej antaga nämnde förtattning, utan, i betraktande af den starka rörelsen i Tyskland, ansluta sig till Preussen och Österrike, för att undvika kriget. Köln. Zeit. berättar, att genast efter österrikiske kejsarens hemkomst ett krigsråd hållits i Wien af rikets högsta militärer. Detta anses naturligtvis ej kunna gälla operationerna mot de danska trupperna. Men Österrike och Preussen veta, att alliansen med Ryssland gör ett europeiskt krig oundvikligt, hvarföre de måste skyndsamt träffa sina mått och steg derför. Anmärkningsvärd är äfven, just af denna anledning, den stora missbelåtenheten hos de liberala i Wien och hos den förnuftigare delen af oppositionen öfver, att kriget med Danmark åter kommit till utbrott. Senare Post. Frankrikes press yttrar sig med den största harm och förbittring öfver de engelska ministrarnes nya neutralitetsförklaring. Sauvons la caisse! utropar Patrie och fortfar: Hr Fer 1.