Göteborgsposten – 2 juli 1864, sida 2

— Ja, var snäll och gör det genast. Jag skulle helst vilja tala med honom i qvill. Mrs Gould gick ner i köket. På köksbordet lågo hennes glösögon midtför hennes näsa, då hon kom. Hon tog dem på sig och såg på biljettens utanskrift. — Nå detta var då det besynnerliguste i verluen! -Lewis Carlton, Esq! Hur vet hon att han heter Lewis? Det har jag aldrig sagt för henne. Jag kunde inte: ha sagt det, derföre att jag inte vet det sjelf. Heter han Lewis? — Det tror jag, svarade Judith. Ja, tillade hon bestämdare, han heter visst Lewis; så står det på hans dörrplåt. Kanske har mrs Fitch sagt henne det? — Ja, det har hon bestämdt! utropade enkan, plötsligt träffad af en tanke. Mrs Fitch har rekommenderat honom, och det är detta, som stämt henne för honom och mot Greyarne. I vintras blef en resande sjuk på Röda Lejonet, och mr Carlton skötte honom. Det är skam af mrs Fitch att träda upp mot gamla vänner. — Jag skall säga er hvar hon kan ha fått veta namnet, ifall mrs Fitch inte har rekommenderat honom, ropade Judith hastigt. I det tidningsnummer, ni lånte henne, hade mr Carlton annonserat så här: ÅMr Lewis Carlton, rådgifvande läkare. Hon kunde inte gerna förbise det. Är hon sjuk, efter hon vill skicka efter honom? Hon ser ut som om hon vore det. — Var god, Judy, och låt bli att skrämma en på det sättet, ropade pvinnan skälfvande. Hon blir inte sjuk på tva manader, men den stygga omnibusen skakade henne,