Göteborgsposten – 30 juni 1864, sida 3

huset, och det orediga ljudet af flera röster, alla talande på en gång. Den första knackningen skingrade med ens alla dessa en öfveransträngd hjernas olyckliga fantasier, hvilka blott ett ögonblick förut gjort mig maktlös. Jag sprang till fönstret, öppnade detsamma och ropade högt på hjelp. Jag vet ej hvad jag sade, men nästa ögonblick, som det tycktes mig, såg jag mig omgifven al ett halft dussin vänliga ansigten och förstod att jag var räddad. Mina räddare voro ett sällskap muntra förpaktare, som återvände från en aflägsen marknad. I få ord skildrade jag för dem det hufvudsakliga af min historia — en historia, som blef på ett hiskligt sätt bekräftad då vi inträdde i gårdfarihandlarens rum. Både Jacoby och den förrädiske värdshusvärden lågo döda — den senaro i sn vrå at rummet tätt invid en uppoch nedpåvänd vattenkruka, med genomskjuten hjerna och hållande i ena handen en lång skarp bawieknif och i den andra en lykta. Jacoby var i bädden, i half: sittande ställning och med genomstunget hjerta. I ena handen höll han hårdt omsluten den pistol, med hvilken han i det sista ögon. blick som var honom förunnadt här på jorden skaffat sig en så hastig hämnd på sin mör dare. Då vi inträdde i rummet, var Jacobys