Göteborgsposten – 30 juni 1864, sida 1

Jag hade satt mig ned för att betrakta allt detta och var till hälften afklådd, då jag plötsligt tumlade framåt. Jag fann att jag omedvetet fallit i sömn medan jag satt på stolen. En djup dvala, sådan jag aldrig förut kännt, tycktes A nedtrycka bäde min kropp och min hjerna: Jag steg upp men kunde knappt stå, och då jag försökte att gå, raglade jag mot sängen likt en drucken, samt sjönk med hutvudet mot kudden, nedtryckt af en outsäglig tyngd i hjernan. Jag förlorade medv etandet — kaffet hade utan cxilxel blifvit försatt med någon sömndryck. Huru länge jag sofvit är mig omöjligt att säga, då jag plötsligt fann mig sittande uppe i sängen, darrande af fasa och med ett vildt rop af dödsängest ännu genljudande i mina öron. — IIjelp! mord! Detta var det genomträngande rop, jag hört och hvilket måste ha utgått från någon person i den yttersta ångest. Irvems röst det var, eller från hvilken del af huset det utgått, kunde jag dock icke säga. Jag blott visste att jag, såsom det tycktes mig, utan att förut vakna, tann mig sitta upprätt i sängen och med vildt klappande hjerta stirra ut i det mig omgifvande mörkret, utan att för ögonblieket erinra mig hvar jag var, men med