Göteborgsposten – 30 juni 1864, sida 1

för att inträda. Jag undersökte fönstret i hopp att finna tillräckligt utrymme emellan jernstängerna för att hoppa ned på marken, men detta hopp visade sig vara fåtängt. Jag famlade tillbaka till sängen igen och satte mig ned. Nu darrade jag icke längre. Den törsta öfverraskningen var förbi och ehuru denna väntan var förfärlig, var jag beredd att lik en man möta det värsta som kunde hända mig. Mina tankar sflögo tillbaka till mitt hem, 9 min moder. IIuru skulle hon icke undra, kvad det blifvit af hennes gosse, och sitta hemma samt med sorgset tålamod vänta månad efter månad att helsa honom välkommen, som aldrig mera skulle träda öfver hennes tröskel. Men en liten snyftning varnade mig att icke låta mig öfvermannas af dessa tankar utan att vända mig till den fara, som låg omedelbart framför mig. Ja, Jag ville sälja mitt lif dyrt, ifall de icke sköte ned mig innan jag hatt tid att göra en ansträngning för min befrielse. Nen hvarföre kommo de icke? En dödslik tystnad herrskade i huset; icke en hviskning, icke ett fotsteg; en tystnad och ett mörker likt grafvens, intensivt och förfärligt. Slutligen kom dock så småningom det välsignade dagsljuset, men den förfärliga tystnaden i huset fortfor ännu. Icke den ringaste hviskning, icke ett smygande steg hördes