icke visste det, men att vi gjorde bäst i att knacka på dörren och fråga hans husbonde. Som jag ej var van att knacka på dörrarne till landtvärdshus, lyfte jag på klinkan i afsigt att gå in utan någon ceremoni; men då jag fann, att dörren ej ville gitva vika för mina ansträngningar, var jag slutligen tvungen att följa det gilna rådet och knackade på. Efter vid pass en half minuts förlopp öppnades dörren så mycket en på innersidan af densamma fastlåst kedja tillät, och värdshusvärden stod franför oss och frågade hvad vi önskade. Kunde han herbergera oss öfver natten? frågade vi. Han strök med handen sakta öfver sin haka, funderade en stund och svarade sedan, att han trodde det kunna låta sig göra, samt lösgjorde på samma gång kedjan för att insläppa oss. Vi befunno oss i ett rum af ansenlig storlek, tarfligt möbleradt med några få stolar och två bord af det simplaste slag, men som såg trefligt nog ut vid skenet från den stora brasa, som brann i en kakelugn i ena ändan af rummet. Jacoby flyttade med belåten min en stol fram till brasan, befriade sig från sin låda och lade den nära intill sin sida, hvarest han beständigt kunde ha den under ögonen, sant bad mig på samma gång gifva befallning om supen. Värdshusvärden hade försvunnit i