Göteborgsposten – 29 juni 1864, sida 1

som ledde från den dammiga prosaiska landsvägen egde för mig lockelser som jag sällan förmådde motstå. Jag hade omkring fjorton dagar fört detta angenäma lif och småningom hunnit i sydvestlig riktning ned mMOt hafvet, då sent på en eftermiddag — en dyster mulen eftermiddag, såsom jag väl minnes — jag bland kullarne upphann en gärdfaribandlande, en tysk jude med en låda hängande i en rem ned trån axeln. Som vägen var mycket ödslig och vi båda händelsevis gingo samma väg, började vi naturligt nog ett samtal, ty på denna tid var jag alltid färdig att formera be kantskap med hvem som helst. Den väg vi gingo framåt var föga annat än en vidväg bland kullarne, hvilken jag af en händelse valt utan att veta eller fråga efter om den skulle leda mig hit eller dit. Detta var också det svar jag gaf min nye reskamrat, då han frågade mig hvart jag ämnade mig. Han besvarade min förklaring med ett leende och en liten höjning på axlarne, hvilken kanske antingen betydde ömkan öfver att en förnuftig varelse kunde finna nöje eller söka gagn af dylika ändamålslösa vandringar eller tvifvel på hvad han ansåg tör ett alltför genomsskinligt försök att begagna sig af hans lätt serogenhet. Sedan vi under tystnad vandra