Göteborgsposten – 29 juni 1864, sida 1

från det värdshus vi sökte efter. Jag bar hittills ingenting sagt om min vän gårdfarihandlarens personliga utseende. Han var liten och mager med genomträngande, rörliga anletsdrag. ännu mera skärpta af många års sysselsättning med den för sådane personer egna slags handel. Han kunde vara omkring femtio år gammal, och hans långa och hoptotvade hår och skägg hade redan betydligt grånat. Han bar små guldringar i öronen. Han talade god engelska, ehuru med utländsk brytning, och slutligen inhemtade jag att hans namn var Max Jacoby. Långsamt vandrande framåt hunno vi slutligen spetsen af kullen och befunno oss helt nära intill det värdshus vi sökte. Det ljus vi sett på långt afstånd kom från en lanterna, som hängde på takot till en groft uppförd lada, helt nära intill boningshuset, hvarest en lång brunaktig ung vilde med det mest obehagliga utseende var sysselsatt med att så godt han kunde reparera en rankig kärra. Det syntes dessutom ljus i åtminstone ett rum af värdshuset, såsom vi sågo genom en springa i en lucka, af hvilken fönstret var afundsjukt förvaradt. För öfrigt såg stället mörkt, tyst och obebodt ut. På den unge vildens förfrågan om vi kunde bli härbergerade derstädes öfver natten, svarade han att han