Göteborgsposten – 28 juni 1864, sida 2

mun och min hand på hans strupe är nog tillruckligt. Det skall då ej finnas nägot tecken till blod, och när de sedan finna honom, då snön smälter, skola de säga att han omkom i stormen. — Nå Bill, svarade qvinnan med ett förfärligt uttryck at beundran, nu talar du som en man, och som en vis man. Jag börjar känna igen dig. — Godt qvinna, yttrade han, anse saken som uttörd. Git mig buteljen. Han fattade den, förde den till sina läppar och tog en djup klunk. Med darrande kand kände jag uppåt dörren etter en rigel eller ett lås. Det fanns blott en träbom. Sakta och tyst lade jag för denna, kröp deretter tillbaka till min bädd och sökte efter min pistol, besluten att sälja mitt lit så dyrt som möjligt. Jag fann vapnet, spände hanen och käude på eylindrarne: knallhattarne voro borua! Jag kände på piporna: de bade blitvit doppade i vatten. Jag insåg nu allt; pistolen hade blifvit gjord oskadtig medan jag sot framför elden och jag var nu helt och hållet i mina fienders våld. Men jag hade föga tid att egna åt tankar, ty i nästa ögonblick skakades dörren at en stark hand. Jag lutade mig bakåt och mumlade oredigt likt en per son som väckes ur svmuen.