Göteborgsposten – 28 juni 1864, sida 2

mot mig... Det var den framför lokomotivet, som förde det tidigaste morgontåget, fästade yktan. Huru beskrifva denna förfärliga blägenhet? Tåget nalkades och jag låg hjelplös på banans skenor! Med ett skri af dödsångest sökte jag resa mig, men föll i ytterligheten af min utmattning hjelplös tillbaka. Jag hade likväl sinnesnärvaro nog för att sträcka ut mig på marken med hufvudet emot lokomotivet — min enda utsigt till räddning. Anbefallande min själ i Guds hand tillslöt jag mina ögon. I nästa ögonblick åter en gäll hvissling, skarp och förfärande, blandad med rasslet af vagnar och det knarrande ljudet af hjul på snön och derpå — derpå blickade jag upp mot himlen med ett svagt leende af outsäglig tacksamhet. Tåget hade passerat öfver den andra linien af banan hvilken var dubbel. Snön hade hindrat mig från att skilja den ena trån den andra. Hade jag förmått kräla mig fram i den riktning jag först ämnat, skulle vagnarne ovilkorligen passerat öfver mig och förvandlat mig till ett stympadt lik. Det var min ytterliga svaghet som räddade mig. Glädjen öfver min frälsning från en färlärlig död följdes af en naturlig reaktion. Jag sjönk afsvimmad till baka, och då mitt medvetande återvände befann jag mig svag och utmattad i min egen säng der jag, såsom det berättades mig, i