mar, med hvilka blicken ur de märkvärdiga hungriga qvinnoögonen voro på ett märkvärdigt sätt uppblandade. Jag vaknade slutligen med en känsla af olidlig smärta och sann att jag vändt mig på venstra sidan och lagt min sårade arm under mig. Huru länge jag sofvit kunde jag naturligtvis icke säga, men det första ljud som nådde mitt öra var det orediga ljudet af röster från nästa rum. Plötsligt blefvo rösterna mera tydliga och några få ord nådde mig, hvilka plötsligt förde mig till ett förfärligt medvetande af min belägenhet. Ett af dessa ord var eguld:, och vid detta ord sökte min hand efter penningpungen: den var i säkerhet. Uppfylld af en förfärlig fasa reste jug mig och kröp mot dörren. Genom en springa mellan de gistna bräderna kunde jag se mannen och qvinnan sitta framför elden. Den senare, hvars anlete var alldeles vändt emot mig, satt med armbågarne stödda mot knäet och med hakan i händerna. Hennes ögon voro fästade på mannen och glödde af en helvetisk eld. Jag ryste vid anblicken af dettn anlete, så skönt, så fint och så djefvulskt. Karlen talade för ögonblicket. Då ljudet af hans röst drog min blick på honom isades mitt blod af en plötslig fasa — jag såg bredvid honom en stor glänsande yxa. — Jag kan icke hjelpa det, qvinna, sade