kande. Småningom bletvo rösterna oty dliga för mig, jag soll i slummer och erinrar mig intet mera. Huruvida en minut eller en timma derefter förflutit vet jag ej, då en tung hand lades på min skuldra och en grof röst yttrade i mitt öra: — Stå upp min vän, ni är trött ser jag. Bäst att ni kastar er på bädden der inne och sofver till morgonen. Jag sprang upp och blef snart återkallad till medvetande. Mannen stod bredvid mig. — Min hustru har bredt, ut halmen så mycket som möjligt, och om ni ej efter nattens vandring ej finner den så mjuk som en dunbädd, har ni orätt. Men tag detta som nattmössa innan ni går. Jag tömde bränvinsbägaren, mumlade några ord till tack och skulle just vända mig om då han hejdade mig. — Ni glömmer er pistol, sade han; bäst taga den med er. Jag gjorde så och gick, efter att ha önskat dem god natt, in i det andra rummet. Min bädd var en hög af halm betäckt med ett stycke säckväf; men hade det varit den utsöktaste dunbädd skulle den då ej kunnat vara mera välkommen. Jag utsträckte mig derpå och låg snart djupt inslumrad. Men sömnen förde med sig orediga och svåra dröm