sig kring mitt hjerta, då jag denna natt lyssnade till de mordiska ord som denna qvinna yttrade. — I alla fall, svarade hennes man, är det icke faran för upptäckt som jag fruktar. Det är sjelfva arbetet som jag icke tycker om: att mörda en sofvande man med kalit blod — nej! Med af raseri blixtrande ögon sprang qvinnan upp och fattade yxan. — Du fege narr! hväste hon, kallar du dig en karl? Du ser din hustru och dina barn döende af hunger inför dina ögon och du har icke mod nog för att begå en handling, som skulle rädda dem från att dö som hundar. Jag vill göra det sjelf. — Stilla, qvinna, sade han och fattade hennes hand samt drog henne ned på hennes plats igen. Du är en rask flicka, Sal, men tror du jag skulle låta en qvinna göra, hvad jag icke hade mod att sjell företaga? Jag sade dig att jag icke tyckte om arbetet : jag ville heldre komma åt penningarne på annat sätt. Men jag sade ej att jag icke ville göra det. Sitt ned och låt oss tala om saken. Karlen ligger nu i djup sömn — tröttheten ech bränvinet ha medtagit honom och du kan höra honom jemra sig i sömnen. Denna otäcka yxa är alldeles onödig. Ett kläde ötver hans