Göteborgsposten – 25 juni 1864, sida 1

hade ej gått många minuter innan den sruktan smög sig ötver mig att jag höll på att gå vilse. Det var en farlig nejd som jag just då befann mig i, ty vägen gick öfver backar och hedar utan gärdesgårdar eller häckar, och då snön hastigt började betäcka både vägen och marken derbredvid, blef det mig omöjligt att noggrannt bestämma min väg. Menniskolif hade mer än en gång under yrväder blitvit offrade på dessa hedar och otaliga får hade gått förlorade. För att ännu mera förstora faran var trakten full af hålor och grafvar som grutspekulanter gräft i forna dagar. I full jag lemnade vägen, kunde det lätt hända att jag bröte al mig nacken i någon al dessa fördömda hålor. Jag irrade framåt på måfå och hade alldeles förlorat vägen. Inom så minuter visste jag lika litet var jag var, som om jag hade blifvit satt med förbundna ögon på midten af heden. Jag gick väl så godt jag kunde framåt, men i hvilken riktning jag un gick, icke var det den rätta, det är visst. Var jag på landsvägen eller ute på heden? Nästa ögonblick algjorde på grymt sätt mina tvifvel. Et steg till — min fot fann intet stöd och jag föll hufvudstupa i en bred djup graf. Döfvad af sallet låg jag der, jag vet ej huru länge. Sönderstött och yr sökte jag resa mig upp då