Göteborgsposten – 22 juni 1864, sida 1

Flickan nickade bisall, ty hon var ännu alltför förlamad af fruktan, för att nu, då hennes förvåning var slut, förmå tala. tertagande sitt första sätt, tillade derefter karlen på sitt modersmål och med samma förfärliga hot i blicken: — Kom ihåg! Blott ett enda ord om hvad som tilldragit sig i denna vagn och ni skall få erfara, huru en man, som af sina brott drifves till förtviflan, vet att hämnas. Svär mig ännu en gång att tiga, innan jag lemnar er, ty min tid är nu nära nog ute, fortfor han rasande. Svär mig det med handen på hjertat, såsom bruket är bland Tysklands qvinnor... På detta sätt flicka! tillade han och tryckte hennes hand hårdt mot bröstet. — Jag svär! jag svär! mumlade Helen, färdig att ingå på hvarje begäran, för att bli denna man qvitt. Följande minut anlände tåget till Hannover, der karlen sprang ur vagnen och återigen försvann i hopen. Som vanligt visade sig konduktören inom få minuter och omnämnde att tåget här komme att stanna en lång stund. — Jag har biljett till Hamburg, svarade Helen med svag röst, men kan jag stanna bär ötver natten, ty jag mår alltför illa för att fortsätta resan.