Göteborgsposten – 21 juni 1864, sida 2

upptäcka den ringaste blick af förråderi. Han liknade dervid så fullkomligt ett vildt djur och förskräckte flickan till den grad, att färgen försvann trån hennes kinder och hon förlorade medvetandet. bå karlen släppte sitt tag, föll hennes hufvud tillbaka lika maktlöst som om hennes själ hade flytt. — Afsvimmad, eller ock låtsar hon vara det! yttrade mannen kallt och kastade sig tillbaka på soffan. Han började för andra gången att öppna sin nattsäck, ur hvilken han ånyo drog tram revolvern. — Hör på, fröken, ropade han och skakade den afsvimmade flickan hättigt vid axeln. Jag har ej tid att sysselsätta mig med fina damers nonsens. Öppna edra ögon flicka; det är något annat som ni nu måste göra åt mig. Halft känslolös som det unga ftruntimret var, så var dock hennes dvala ej så djup att hon kunde förbli döf för dylika ord. Hon rusade dertöre häftigt upp och gned sig i ögonen, liksom plötsligt väckt ur en djup sömn och blickande omkring sig frågade hon nästan med vansinniga åtbörder: — Hvad vill ni nu att jag skall göra? — Gif mig er näsduk, blef svaret. (Forts.)