flaska med luktsalter, efter hvilka hon så mycket längtat men hvilka hon ej egt styrka att söka reda på. Då hon inträdde hade hon lagt den på soffan framför sig, och då hon lutade sig framåt för att nå den, igenkände hon en liten bekant Eisenachs-tidning, icke större än ett vanligt postpapper. Inom ett ögonblick insåg hon att det måste ha tallit ur mannens nattsäck. Den nyfikenhet hon erfor kom henne att genast fatta tidningen, hvilken hon genomläste med samma känsla hvarmed en person genomläser ett länge väntadt bref. Hennes blick flög från notis till notis tills hon slutligen hann till de officiela annonserna. Hon fann af en bland dem att en bokhållare i en af statens byråer hade rymt med en stor summa penningar och att han dessutom var inklagad för förfalskning af böckerna. Då hen hann till beskrifningen på personen, insåg hon omedelbarligen hela sammanhanget af det ätventyr hon blifvit tvingad deltaga i. Flickan var just sysselsatt med att begrunda den tryckta beskrifningen ölver sin förre reskamrat, sägande för sig sjelf att hans besynnerliga beteende nu vore fullt förklaradt, då konduktören åter vissde sig sägande: — Jag ber om förlåtelse, fröken; men hörde ni ej den man, som var här i vagnen