IIvarjehanda. Fransysk kapplöpning. Nyligen egde på Longchamps nära Paris en kapplöpning rum, motsvarande den engelska Derbykapplöpningen. En ofantlig mängd folk, fransmän och engelsmän, voro närvarande, ehuru de senare gravitetiskt skakade på hufvudet åt fransmännens gudlöshet att tillställa denna förlustelse på en Söndag. Täflingen egde så mycket större intresse för båda nationerna, som i densamma deltog segervinnaren vid den sista Derbykapplöpningen Blair Athol, Hvilken triumf för Frankrike om denne blefve besegrad, hvilken förtret för engelsmännen om representanten för deras öfver hela verlden berömda hästrace skulle förlora! En sådan tilldragelse fruktades likväl knappast af de senare, likasom de förra ej ens vågade hoppas på seger och derföre önskade ÅBlair Atholdit pepparn växer. Hvad man minst tror på inträffar likväl ibland: Blair Athol och med honom det trolösa Alvion blef fullkomligt slagen ur brädet af tvenne franska hästar Vermout och Fille de Pair. Den förre, tillhörig en mr Delamarre, blef kapplöpningens segervinnare. Man kan lätt föreställa sig att de lifliga fransmännens förtjusning öfver denna utgång skulle stå i förhållande till de farhågor de förut hyst. Tidningarne utgjuta sig i det mest hänförda språk, välja sina mest glänsande hyperboler för att beprisa den stora segern, och La France hvilken är lika hänförd som de öfriga bladen tillägger såsom ett drag i taflan, hvilket ännu mera bör elda den franska entusiasmen, att grefve de Morny sedan resultatet af kapplopningen blef kändt, kastade sig i mr Delamarrees armar och grät af glädje. — Engelsmännen i hvilkas berättelser om kapplöpningen en viss förtret kan spåras, ehuru de söka att så mycket som möjligt dölja densamma, anmärka dock elakt i afseende på grefve de Morny, att han har en viss vana att gråta offentligt och att SVermouts triumf måtte varit honom dubbelt kär genom det tillfälle den gaf honom att visa en större allmänhet sin lättrördhet. En hvit Othe:lo. På ön Hayti blef nyligen Shakespeares Othello uppförd. För att lämpa sig efter på ön rådande förhållanden, lät man alla roller i pjesen spelas af svarta utom den svartsjuke Othellos, hvilken förvandlades till en hvit man. Publiken fann saken såsom den borde vara och belönade utförandet med larmande bifallsrop. En himlens nåd. Nyligen, berättar en Newyorkstidning, egde en religiös sammankomst rum af en mängd mycket fromma personer. Presten, som gjort ett vädjande till församlingens barmhertighet, lät sin hatt cirkulera bland de närvarande, för att dessa deri skulle lägga sina gåfvor. Då hatten efter en rund kring bordet återkom till presten befanns den vara — alldeles tom. Den andlige vände upp och ned på