Göteborgsposten – 17 juni 1864, sida 2

Danmark. I vårt broderland känner allmänheten en ej ringa lättnad af att riksrådet ändtligen blitvit sammankalladt, emedan man deri ser en allvarlig afsigt hos konung Christian IX att hålla fast vid landets konstitutionalitet och att i denna kritiska stund stå vid och med sitt solk. Denna känsla motväger den oro, som det nationala partiet börjat hysa med anledning af danska gesandten i Ryssland baron Seheel Plessens väntade ankomst till Köpenhamn, hvilken man satt i förbindelse med några ryska försök, att förbereda den farliga personalunionen, hvilken skulle lemna det för Danmark lifstarliga kräftsåret: den slesvigholsteinska agitationen och propagandan, ohejdadt och öppet. Besynnerligt nog, synes man i Danmark vilja hängifva sig åt tanken, att det skall vara oåterkalleligt slut med eftergifterna, sedan nu de neutralas bemedlingsförslag om Slien-linien som gräns antagits af Danmar . Man bygger antagligen deryå, att då England väckt förslaget, och detta godkänts at de öfriga neutrala utom Sverige-Norge, så skola de äfven stå den risk, som tyska makternas möjliga afslag måste moraliter ålägga dem. Så skulle det äfven varit vid en annan tid och under andra förhållanden, då försoffningen och slappheten ännu icke bemäktigat sig de maktegande och gjort dem döfva för alla hederns sordringar. Times har under c:a 1 års tid varit ett engl. regeringens känslohorn, af hvars utstickande eller indragande man kunnat spåra, hvad vind som blåst inom detta vankelmodiga gnbbconcilium, hvilket bär namn af det stolta Albions regering. Inom detta conium känner man sig naturligtvis förlägen öfver den moraliska förpligtelse, som England med förslagets väckande påtagit sig och hvars törsta naturliga bud blir ett så bestämdt uppträdande, att ett krigsutbrott måhända skall vara oundvikligt. En våldsam storm skall uppstå 1 hela England och gitva sig luft inom parlamentet på ett för regeringens säkerhet hotande sätt, om denna ej kan vid vapenhvilans utgång förete bevis på, att dess förslag antagits. bet är mer än osäkert, att Tyskland skall antaga det — således är den brydsamma ställningen lätt förklarlig. Kunde regeringen blott på ett någorlunda lämpligt och allttör skriande sätt komma från sitt förslag, skulle hon ingalunda ha någonting deremot. Times, hvars ord först varit i säck, innan de kommo i påse, föreslår helt oskylligt, att man bör hänskjuta tvisten i afseende delningsfrågaa till en skiljedomstol. IIuru väl, om detta läte sig göra; ty då vore Engand ifrån bryderiet. Fastän man egentligen ej har skäl att vänta annat än dåliga underrättelser, torde man dock kunna hoppas, att let i Times framkomna nya förslaget, som ir falskt till sin natur, ej skall bringas till utförande. Då ej enighet kan vinnas på konerensen, huru kan man då tro, att det hö modiga Tyskland skall underkasta sig en skilsdomstols utslag, såframt det icke är på förnand öfvertygadt, att detta utslag skall sällas dess egen anda och till dess fördel? Det är vimjeligt att se, huru den politiska svängsungan i England rör sig, — I sanning, det ir väl optimistiskt, då man i Danmark nu väntar sig Englands bestämda uppträdande. Man egnar mycken uppmärksamhet åt en hela spalter lång artikel i den officiela Dresdener Journalr, emedan man antager, att lan hö 2 1 a