umera icke mildras af de behag och omvexlingar, om ett faltlif under verklig krigstid vanligen medgren Ytverst få hafva utan egen begäran fått afsked. Från chefen för 10:de regementets 1:sta kompani, ler flera svenskar stått, har jag sålunda erhållit ett oref till svar på min förfrågan om dessas uppsörande under deras tjenstetid, och ur hvilket jag meddelar följande utdrag: De svenska frivillige, som en längre id varit anställda vid kompaniet, hasva uppfört sig ;klanderligt med undantag al glasmästaren O. A. från U. Den af de svenske frivillige, som bäst uppfattat sin ställniug, är grefve J. G. Kalling (från Örebro), hvarföre han ock var mycket omtyckt. Om våra officerares hedrande uppförande är blott en tanke, och äfven bland underofficerare och menige finnas många som gjort sig förtjenta af beröm och utmärkelse. Sålunda har, utom dem jag förr omnämnt, en sergeant S. Blomqvist, förut underofficerskorporal vid sv. marinregementet och som bevistat förra danska kriget, samt derunder förvärfvat Dannebrogsmånnens hederstecken och svenska tapperhetsmedaljen, nyligen blifvit utnämnd till officer i dansk tjenst. Det skall blifva mig en glädje att framdeles få namngifva dem, som sålunda hedrat svenska namnet; men månne då icke äfven rättvisan fordrade, att å andra sidan de, som genom ett dåligt uppförande vanhedrat detsamma, blefve offentligen framställda? Jag hoppas dock att dessa blifva gunska få. Från baron Raabs manstarka kår ha blott två eller tre blifvit till dato afskedade. Men der handhafves disciplinen temligen allvarsamt. Jag skulle tro att så väl de svenske och norske frivillige sjelfva, som äfven Danmark vunnit mest, om från krigets början alla dessa blifvit ställda vid en eller annan kår tillsammans och under egna landsmäns befäl. Från tvenne fångna svenskar, artillerisergeanten Rosell och menige infanteristen Anjou, har jag från fästningen Cosel i Ober-Schlesien erhållit bref. De beklaga sig mycket öfver den behandling de undergå. De få arbeta på fästningsverken 5 timmar dagligen; få icke bo tillsammans, erhålla en ytterst knapp kost, och endast en silbergroschen (9 öre rmt) dagligen till bestridande af tvätt, lagning o. d. Jag har genom Goteborgskomitens frikostighet blifvit satt i tillfalle att äfven kunna understödja dessa våra olycklige landsmän och äfven hos krigsministern utverkat löfte om deras snara utvexling, hvarom underhandlingar redan äro började. En svensk korporal från 2:dra gardet, G. M. Söderström, ankom hit den 9 sistl. Maj och blef anställd som korporal vid danska infanteriet, men insjuknade i typhus och dog på militärhospitalet härstädes den 28 i samma månad. Sedan jag ombesörj hans sista utstyrsel, något hyggligare än hvad a! hospitalet kunde bestås, utbad jag mig af den förr omnämnda rekrytchefen, kapten Jacobsen, några svenska frivilliga att jemto mig följa honom till grafven. Rekrytkompaniet hade då ej ännu fått sina nya uni. former, ehuru det i öfrigt var marschfärdigt. Men på utsatt dag och ställe mötte mig, ej allenast de få jag begärt, utan alla svenskar och norrmän vid kompaniet, samt dessutom 20 danskar, tillsammans 60 man alla i nya uniformer och med nationens band på bröstet. Söderström fick således ej allenast en anständi utan en lysande begrafning, och jordades på militä riskt sätt, dervid icke ens gevärssalvor felades. Har hvilar nu på samma kyrkogård, der våra landsmär Lundegren så nyss förut och Broling kort före honon nedsänkts i allt för tidiga grafvar.