Göteborgsposten – 16 juni 1864, sida 2

Från Utlandet. Man börjar betrakta kusin Petters af Oldenburg framträdande som pretendent i de omtvistade danska hertigdömena såsom varande af större allvar och mera vigt, än man hittills velat tro. Det kan nemligen anses som obestridligt att Ryssland och Preussen i detta hänscende spela under samma täcke. Vid londonerprotokollets undertecknande 1852 afsade sig storhertigen af Oldenburg, liksom kejsaren af Ryssland, arfsrätten i Holstein till förmån för Christian IX och hans efterkommande. Sedan äfven de garanterande makterna genom antagandet af principen om Slesvigs delning utträdt ur londonerfördraget och dermed lemnat fältet öppet för alla möjliga pretendenter till det feta Holstein och Sydslesvig, ha såväl kejsar Alexander som kusin Petter bevakat vid konferensen sina arfsanspråk. Då emellertid Ryssland nu omöjligen skulle kunna göra sina önskningar gällande, har det atträdt sina anspråk till oldenburgaren mellan hvilken och augustenborgaren såväl Preussen som Ryssland mena att förbundsdagen skall asgöra. Planen är listig nog, ty skulle oldenburgaren möjligen komma i besittning af det nya hertigdömet, med den större eller mindre del at Slesvig som konferensen komme att bestämma, så skulle genom slägtskapen kejsaren af Ryssland äfven få sina anspråk vidgade. Hans arfsrättigheter omfatta nu endast de gottorpska andelarne at Holstein; genom oldenburgaren skulle han ej allenast få rätt till hela Holstein, utan äfven till den del af Slesvig, som blefve med detsamma förenadt. Man skulle tycka, att oldenburgaren borde ha ringa utsigt för sig; men förhållandet visar sig nu ej vara sådant. De såta kusinerna i Berlin och Petersburg hafva, säges det af merindels pålitliga politici, ingått ett arrangement, genom hvilket ej allenast Ryssland kan vinna i utvidgning af sin arfsrätt, utan äfven Preussen; ty i arrangementet skall ingå, att storhertigen af Oldenburg skall, om han erhåller en slesvigholsteinsk krona, lemna sitt storhertigdöme åt Preussen, ett byte på hvilket han gör en materiel vinst. Den egentligen vinnande härvid är dock Ryssland, som, hrr statsmän tyckas alldeles ha glömt det, då storhertigdömet Oldenburg skapades till sin nuvarande form, afsade sig alla anspråk på de gottorpska andelarne af Holstein, på det storhertigen af Oldenburg skulle vara i lugn besittning af sitt hertigdöme. Denna afsägelse förgat man vid uppgörelsen 1851 och 52, då man utan vidare invändning tog för godt Rysslands nya afsägelse genom warschauerprotokollet af sin arfsrätt ill förmån för glucksborgska huset. Blundern var Ryssland nu åter begagnat till sin förmån — och ingen menniska invänder någonting. Men skall ej Tyskland sjeltt vakna upp och inna, att det ingenting annat är än rätt och lätt en vasallstat under detta Ryssland, hvars mpträdande och hållning blir allt djerfvare, medan det stödjer sig på den moraliska slapp