ling han förfäktade icke vann framgång, så örtörnades han dock alldeles icke derötver. ifter en tappad votering tog han sig en timnas promenad på Norrbro — sannolikt trötande sig med, alt det är stor skilnad här i rerlden, och särdeles vid riksdagarne, mellan ut ha rätt och att få rätt. Göteborgs yngste representant — hr J. Lindström — ådrog sig icke ringa uppmarksamhet genom sitt varma intresse för sinansiela ych specielt bank-srågor, i hvilkas behandling han med förkärlek och icke utan talang delog. Inom bankoutskottet bestod han åtskilliga anska lifliga strider med den suffisante riksirkivarien Nordström, hvilken han både värligt och fyndigt tillrättavisade. Så väl hr Lindströms väckta motioner som ock hans yttranden i ståndet, buro vittne om allvarlig ettertanke och sackstudier. Han var en af de så inom ståndet, som uppriktigt slöt sig till hr Lallerstedt, som tillgodogjorde sig hans politiska och statsekonomiska åsigter, och som, fri från all afund, erkände dennes utmärkte talang. Hr Lindströms vackra debut vid sistlidne riksdag ingifver goda förhoppningar om en framtida, för honom sjelf och det samhälle som valt honom till representant, verksam och hedrande riksdagsmannabana. Det anses nära nog såsom en politisk dogm att Norrköpings representanter måste hysa konservativa grundsatser. Denna föreställning, detta anspråk, jäfvades väl icke heller af hr J. E. Swartz. Men nekas kan icke, att när dessa grundsatser, såsom fallet är hos honom, uppbäras med så mycken nobless och humanitet, då i dem icke spåras den minsta skymt af servilt lycksökeri, då de äro at så moderat natur, och då de aldrig genom intrigens anlitande pousseras, så förtjena äfven de aktning, särdeles då de hvila på en fast öfvertygelse. Hr C. E. Ekman — andra bruksdistriktets ombud — tillhörde icke deras antal som deltog i ståndets förhandlingar allenast för att i tidningarne bli omnämnd På den utmärkelsen gjorde han icke särdeles anspråk; men destomera att, då han yttrade sig, vinna gehör. Han uppträdde ofta med den tillförsigt, som man stundom träffar hos personer, hvilka gjort stor och hastig lycka, men som äro fullt förvissade om, att den tillkommit uteslutande genom deras egen kraft och alls icke genom gudinnan Fortunas gunstbenägna medverkan. Han saknades sällan på sin plats, när någon vigtigare fråga skulle företagas, men han försummade ändock mindre något enda af de många jern, som han städse sjelf hade i elden. Hr Ekman ådrog sig vid sistlidne riksdag töreträdesvis uppmärksamhet för den energi som han utvecklade i Gellivarafrågan — d. v. s. förslaget om Lule-elts upprensning och anläggning at kanalen förbi Hedens och Ede forssar i förening med jernväg till Gellivara Malmfält. Detta storartade företag, till hvars befrämjande statens biträde medelst anslag blitvit begärdt, hade redan derförinnan inom regeringen framkallat en strid, måhända den intressantaste och mest betecknande under närvarande regime. Det gällde nemligen antingen finansministerns eller en då nyligen vorden konseljledamots åsigt skulle blitva den gällande; det var således en kamp emellan de begge statsråden om det absoluta väldet inom konseljen i politiskt-finansiela frågor. Finansministern — industriens främste målsman — uppträdde med den aldra största ifver emo! förslaget. Han bestridde icke de statsckono miska fördelarne af sjeltva företagets utföran. de, men han framhöll Norrlands uppodling så som föga väl betänkt, till och med såsom yt — r— — —— Karlens försäk till avtamnarerad härklipp