—————— ——— gergers egentliga styrka faller alltså påtaglisen inom det negativa området. Men häri igger ändå icke någon giltig förklaring till ians anställning i statsutskottet, äfven sedan i letsamma allt mera såsom regel antagits, att ned omsorg och sakkänndom pröfva de bexrda anslagen. Återstår således den suppoitionen att hr Bergers inrymmande der ätven vid förlidon riksdag hvilade på gammal häld, :n rilusgrund, som annars icke synnerligen respekteras i borgarståndet. Borgmästaren Eklolm har redan så länge utöfvat representantkallet, att deri torde, till en del åtminstone, ligga förklaringen till den stora afsmak som han under de senare riksdagarne väl synbart ådagalagt för sjelfva utötvandet af en verksamhet, hvilken i sig sjelf är ytterst prosaisk och derjemte så söga ötverensstämmande med kans skaplynne. Nästan samtidigt med Thore Petrås, den kraltfulle och på sina politiska vänner så mäktigt inflytelserike mannens afgång från det offentliga lifvet, började ätven hr Ekholms verksamhet att deklinera. Åren och vällefnaden hafva sedermera i förening nött på hans själskrafter, och det varma, stundom exalterade intresse, som han förr visade för allmänna angelägenheter, har successive stoppats. Den fordna energien har öfvergått i trög halsstarrighet, och han har derigenom blifvit allt mera obenägen — kanske oförmögen — att sjelsständigt sätta sig in i dessa nya, för honom främmande frågor, som oafbrutet upplöras på den representativa dagordningen. En naturlig följd deraf har varit, att han under de sista riksdagarne låtit förmå sig att bona fide uttala åsigter, som alldeles icke örverensstämde med de verkligt liberala grundsatser, som han under sin kraftfulla period hyllat. — Men fastän hr Ekholm numera icke är densamme som fordom, bör dock ej förgätas hvad han varit och att han vid ett ganska kritiskt tillfälle under sin kraftfulla period bevisade sig ega vida större mod och mera takt än ect stort antal af borgarståndets öfriga ledamöter. — Under 1848 års riksdag hade ett visst antal ledamöter af samtlige riksstånden inbjudits till middag hos konung Carl Johan. För att deltaga i denna måltid utsågs af borgarståndet, på vanligt sätt, bland andra äfven brukspatron Petre. Han hade dock icke väl hunnit infinna sig på slottet förrän en hoffunktionär på nådigste besfallning — utvisade honom. Tillsägelsen åtlyddes naturligtvis genast. Den emot oppositionsmannen Petrå riktade förödmjukelsen innebar dock en vida större skymt mot hela ståndet, och hade så bort betraktas af de närvarande borgarne. Men endast hr Ekholm och brukspatron And. Wedberg hade nog takt att aflägsna sig i sällskap med Petr, under förklarande af den förstnämnde, -att der ståndets utmärktaste ledamot ej tilläts att vistas, kunde icke de andra qvarstanna. Med hr Lovn delade grosshandlaren Sv. Renström den icke ringa förtjensten att hålla sig aflägsnad itrån, och fullkomligt främmande för de ständigt pågående riksdagsoch ständsintrigerna. Hufvuddraget i hans skaplynne är en originel humanitet. Han var icke någon vältalare, gjorde derpå ej heller anspråk, men stack aldrig under stol med sina åsigter, hvilka alltid voro väl öfvertänkta och pröfvade, innan de af honom tramställdes. Om den meslag till reglering af den fjerde hufvudtiteln, förekom deri en post på 200,000 rdr; men dervid erinrade et! mera ersaret statsråd att summan, såsom väl myeket i ögonen fallande, borde delas i tvenne poster och hvardera höjas något i och för möjligen inträffande prutning. Denna åsigt lärer också godkänts i konseljen. Efter sedermera anställd votering i statsutskottet nedsattes verkligen den ena posten, men deremot icke den andra; hvarigenom omkring 20,000 rår beviljades öfver hvad krigsministern premitivt ernat begära. —— AA nn ———