under många minuter i den unga flekans öra likt dånet af en katedralklocka. Denne man skulle bli hennes enda följeslagare i flera timmar. Hon beslöt att gå ut i Cassel och bedja konduktören placera henne i en annan vagn. Det var besynnerligt att mannen beslutat resa i första klassen, ty det var af hans sätt och utseende tydligt att han ej hade råd till onödiga depenser. Helen tänkte derefter på hvad hon hört på hotellet i Eisenach, nemligen att blott engelsmän och galningar resa i första klassens vagnar. Då detta minne trängde sig på henne, ryste hon till af fasa och frågade sig sjelf om hennes följeslagare möjligen kunde vara vansinnig. De osammanhängande yttranden han framstötte, det besynnerliga i hans handlingar, hans oroliga sätt och hans retlighet, allt tjenade till att bevisa henne det hon var innestängd ihop med en vansinnig. Nådige Gud! hvad skulle det bli af henne? Om hon blott några få minuter förut tänkt på saken, skulle hon ha sökt skydd hos konduktören medan han ännu var vid fönstret, Men hvad skulle hon göra nu? Hon kunde öppna fönstret och ropa på hjelp. Men just som hennes hand var färdig att sätta denna tanke i verkställighet, korsade en annan tanke hennes sinne. MHvad tjenade det väl till att ropa på hjelp? Hvem