— —hf-—— —— —— kommas, att det för en representant likasom ör andra offentliga män är ojemförligt lättarel. ut blifva räknad till de proeminentas, än till le i högre mening celebras antal; och slutligen kan man, åtminstone som en hypotes, uppställa, att just den hos så många representanter rådande åtrån att synas framstående, utgör det största hindret för dem att i verkligheten intaga högre position. Skulle jag vidare klandras derföre, att skizzeringen af det tredje ståndets ledamöter upptagit jemförelsevis det största utrymmet, så vill jag som ursäkt derföre påminna, att detta stånd förvärfvat en position af stor politisk betydelse, och att det allt mera skall representera kärnan at svenska folket, den på en gång mest bildade och mest frisinnade medelklassen. Det är naturligt, att icke alla representanterna inom ett stånd kunna betecknas som tramstående eller celebra. Ledamöter kunna älven sinnas, vid hvilka, sådant oaktadt, allmänheten tästar ett visst intresse. De hafva ju också utgjort kuggar i det stora urverket? Att alldeles förbigå dem här skulle ju möjligen kunna rubriceras som en underlåtenhet; och derföre, innan jag från det tredje öfvergås till det fjerde ståndet, må jag, fastän i största korthet, omnämna ännu några af borgareståndets ledamöter. Onekligen är det en lika angenäm som ovanlig företeelse, att bland de folkvalda riksdagsombuden träffa en man, hvilken, efter att närmare fyrtio år hafva egnat sig åt statens tjenst, inträder i riksförsamlingen vid den ålder, då de flesta andra eftersträfva ro och hvila, men som ännu bibehåller ett ungdomligt sinnelag, och ej blott med välvilja betraktar, utan älven med värma sjelf omfattar den nya tidens ider. Så är fallet med expeditionssekreteraren Loccn — borgarståndets till lefnadsåren äldste ledamot vid sistliune riksdag. Att man i verkligheten kan vara human och anspråkslös äfven såsom representant, men ändå ega fasta grundsatser och öppet uttala dem, bevisade ingen så fullständigt som hr Loven. Uppriktig vän af friheten, vida mer än de många som föra ordet frihet på läpparne, men dermed egentligen blott mena frihet för egen del, nitisk befordrare al undervisningsväsendet och af en förmildrad lagstiftning, konseqvent sjelfständig, oförsagd utan allt onödigt ordprål, åtnjöt hr Lovån för sin integra och flärdfria karakter allmän aktning af samtlige fraktionerna, både af dem som ansågo honom vara alltför liberal för sina år, och af dem som tyckte att han icke var 109 progressiv för att sitta i borgarständet. Oaktadt de omsorgsfullaste forskningar, har det icke lyckats mig att få utrönt hvarföre det tredje bruksdistriktets ombud, br A. A. Berger, vid flera riksdagar vederfarits den utmärkelsen, att blifva insatt i statsutskottet, med förbigående af flera erkända kapaciteter. Ingen som derom åtsports, har velat tillerkänna honom någon förmåga såsom talare, icke heller några andra eminenta egenskaper. Då han yttrade sig i ståndet, hvilket inträffade temligen sällan, bestodo hans anföranden i några banala, men vresiga fraser, som vittnade om en trög och trång uppfattning. Han var kanske sista återstoden af den gamla oppositionella skolan, hvars förmenta liberalism egentligen bestod deruti, att städse utan all prötning påyrka antingen rent atslag, eller åtminstone betydlig nedsättning i hvarje anslag som begärdes — ett förfarande som länge hatt till följd att regeringen, som kände denna skolas taktik, ofta uppställde sina anslagsfordringar så, att någon prutmån alltid förefanns) III ) Med anspråk på tillförlitlighet berättades, at då krigsministern före sista riksdagen uppgjorde för