H— — —— terst vådlig, betraktad ur politisk synpunkt. Ju mera Norrland blef uppodladt, destomera skulle Rysslands åtrå efter denna landsdel — en tredjedel al Sverige — i en framtid ökas, försäkrade frih. Gripenstedt. I denna tanke låg en hyllning åt den i äldre tider ofta grymt tillämpade regeln, att de till en främmamde stat gränsande provinserna böra bibehållas — eller vid behof törsättas — 1 ett så utarmadt skick som möjligt, för att derigenom omöjliggöra eller försvåra fiondens inträngande. — Statsrådet Malmsten åter uppträdde med lika stor itver för förslaget. Han uppställde såsom en ovilkorlig pligt för staten att i alla riktningar befrämja landets uppodling och det allmänna välståndet. Han erinrade om de norrländska landskapens omätliga, ännu icke uppodlade, men till sin grundboskaftfenhet bördiga trakter och om Norrlands outtömliga rikedom på mineralier. Han framhöll den likaledes omätliga vigten at Norrlands tortgående kolonisation, såsom det säkraste medlet att hejda den östra grannens otvan antydda åtrå. Ett oafvisligt vilkor för möjligheten af uppodling och kolonisation vore dock förbättrade kommunikationer, och af samma skäl som statsmakterna villigt lemnat medel för detta ändamål i så många andra delar af landet, borde äfven det ifrågavarande förslaget med välvilja omfattas. Sådant vore öfverensstämmande icke blott med statens pligt, utan älven med dess intresse. — Striden — må man gerna säga det rent ut — mellan denne iskalle politikern och kulturens varmhjertade målsman, fördes å begge sidor med lika utmärkt talang. Statsrådet Malmsten vann emellertid en lysande seger; hans mening delades af hela konseljen — minus srih. Gripenstedt naturligtvis. Det malmrika Gellivara har länge varit en bete noir för våra bruksegare. Tanken på dess sjelfständiga bearbetning medelst tillräckliga kapitaler har för dem alltid varit en styggelse. Då efter Carl XIV:s död konung Oscar beslöt att icke ega fastigheter i Sverige, uppträdde ett engelskt bolag såsom köpare till Gellivara. Förskräckelsen blef genast stor bland våra bruksegare, och vid ett sammanträde i hufvudstaden beslöto de att göra underd. föreställningar mot Gellivaras försäljning till utlandninhar, och utt, om konungen dock vidhöll sitt försäljningsbeslut, anhålla alt såsom köpare få uppträda. Vid det företräde som konung Oscar lemnade en deputation från bruksegarne, framställde dessa sina betänkligheter och i sammanhang dermed det antydda beslutet. Konungen svarade, att ehuru han städse ansett fördelaktigt om utländska kapitaler och större intelligens kunde införas ilandet, så ville han dock gerna gå deputationens önskan till mötes, och förklarade sig följaktligen villig att tillochmed på förmänligare vilkor sälja Gellivara till ett svenskt bolag, under förhoppning att äfven detta med kratt skulle tillgodogöra de rika malmfälten. — Jn visserligen — inföll en brukspatron 5. — men se, Ers Majestät, vår mening är alldeles icke att drifva verken, ty så dumma kunna vi icke vara. — Konungen svarade med en viss skärpa i tonen, att en så bornerad åsigt omöjligen kunde hyllas af de öfriga. Då Gellivara-frägan förekom vid sistlidne riksdag uppstodo ånyo de gamla farhågorna hos bruksegare intresset, som alltid haft djupa försänkningar inom representationen. Ungen rilltrodde sig dock att adoptera trih. Gripenstedts ofvanantydda argumentationer. Att öppet uttala bruksegarnes truktan för de rika malmtillgångarnes i Gellivara bearbetaing och dess konkurrerande inverkan på jerntillverkningen i det öfriga Sverige, tilltrodde man sig icke heller. Men desto angelägnare blef man att göra troligt att de förespeglade stora för