Göteborgsposten – 14 juni 1864, sida 2

varit stumma i fråga om tilldragelserna på större höjd än denna. Då man likväl besinnar att atmosferen är minst åtta svenska mil hög — en senare forskare har tillochmed beräknat dess höjd till 30 mil — så finner man lätt att hvad som hittills inhemtats om atmosferens förhållanden, ej kunnat vara aunat än en obetydlig bråkdel af verkligheten. Sedan lång tid tillbaka sysselsätter sig mr Coulojer-Gravier med stjernfallen, åt hvilka han egnat ett specielt studium. Utan att på något sätt befatta sig med meteorernas materiella ursprung, har han hufvudsakligen sökt utröna hvilket förhållande som kan förefinnas emellan deras riktning på himlahvalfvet och de meteorologiska fenomener som följa på dessa företeelser. Vare sig nu att meteoren bildas i atmosferen eller kommer utifrån densamma, från verldsrymden, så kan den likväl icke inom atmosferen följa en egen bana utan måste taga samma riktning som de luftströmmar den kommer in i. Metcoren kan således betraktas som en anemometer, hvilken för oss tillkännagifver luftströmmarnes riktning och styrka i de högre regionerna, liksom väderflöjeln och skyarne tillkännagifva detsamma i de lägre. Dessutom iakttager man hos meteorerna en högst anmärkningsvärd egenhet — deras perturbation. En fallande sjerna som t. ex. till en början föres af en nordanvind, träffar, efter utt ha kommit närmare intill jorden, låt oss antaga en sydvestvind. Denne rycker henne då ur den förra banan och för henne i sin egen riktning. Man säger i detta fall att meteoren blifvit perturberad af en sydvestvind, och det är denna senare luftström, hvilken tages med i beräkningen, då man vill göra meteorologiska förutsägelser. Som inflytelsen af dessa vindar, hvilka tillkännagifvas af perturbationerna, icke visa sig på barometern förrän fyratio timmar efter perturbationernas iakttagande, men då nästan alltid, a har man genom desamma blifvit satt i stånd att för nämnae tid förutsäga barometerns rörelser. Jag har, fortfar mr Chapelas, tagit en fjorton års serie af observationer öfver stjernfall, och funnit att barometerständet fyrtio timmar efter hvarje observaion alltid undergått den förändring, som motsvarande perturbation förutspått. På samma gång har jag jemört de tre eller fyra dagar efter den observerade perurbationen iakttagna vindarne, och likaledes funnit lessa stå i nära beroende af den vind i de högre resionerna som föranledt motsvarande perturbation. Som läsaren af denna redogörelse kan Inna, tyckes man nu vara på god väg att lösa väderleksprotetionas stora problem, hvilket hitills brytt så mången hjerna, utan att man lock kunnat hinna så särdeles långt. Meteorologiska Iakttagelser.