Göteborgsposten – 14 juni 1864, sida 2

Ilan gaf mig ett litet hopviket papper skrifvet med blyerts. h rvål, miss Morton, skref hon. För låt mig. Jag beger mig till kontinenten för att förtjena mitt bröd på samma sätt som jag gjorde innan jag blet bekant med er — genom att rida i en cirkus. Dender qvinnans brott har för alltid sKHe mig från henne. Bed ibland för den stackars kate. — Stackars flicka, yttrade vi, som åhört miss Denisons berättelse, och hvad blef det af henne ? — Vi fingo aldrig veta det, svarade mrs Denison. Min far annonserade efter henne och erbjöd sig att förskasta henne cn god anställning ifall hon ville låta oss veta, hvem hon var; men förmodligen fick hon aldrig se de tidningar, som innehöllo denna annons. — Och den rysliga mrs Deloraine och hennes betjent? Bletvo de någonsin anträffade? Hon skakade på hufvudet. — Nej, vi hade på den tiden hvarken jernvägar eller elektriska telegraser. De sluppo undan. Förmodligen begåfvo de sig till Australien. Vi hörde dem aldrig åter omtalas. Småningom glömde vi af hela händelsen, eller rättare sagdt, vi tänkte aldrig derpå. Men medgif att det var en farlig belägenhet. Slut.